Nya Skuggan

Tevildos tjänare

Krönika av Jonas från spelmöte 13, 030914

Spelledare: Fredrik
Spelare: Jonas, Axel, Petter, Nisse H, Nisse L

Detta har hänt: Efter att ha begravt furst Arador av Morthond på Tolfalas återvände gruppen med resten av följet till Dol Amroth, och på resan upplever Nerdarin ytterligare en profetisk dröm i fullmånens sken. Strax efter ankomsten till Dol Amroth attackeras mycket riktigt fursten på ett sätt liknande det som skedde furst Arador, och han tynar snabbt bort. Smilo säger sig se en spöklik katt som sitter i fursten, och Mendacil konstaterar att han kommer dö mycket snart. Misstankarna riktas åter mot Iriel, Tirazôrs flamma, och Vindhamn håller henne under bevakning. Samtidigt verkar det som om de två äldsta furstesönerna Aradan och Giladan spelar ett farligt spel och verkar beredda att dra furstendömet till inbördeskrig för att befästa sina positioner. Vi upplyses om situationen av den gamle furtens privata tjänare Perion, som prompt blir mördad nästa natt vid vad som verkar vara en attack från en stor katt. Misstankarna mot Iriel stärks, då hon verkar sakna alibi. Vindhamn undersöker hennes lägenhet och finner där en pergamentsrulle med underliga tecken och kattsymboler som vi senare misstänker är knutna till kattanden Tevildo som sägs vaka över träsket Ethir Anduin. Genom goda efterforskningar av Mendacil och Aërwen, samt ypperligt diplomatiskt arbete från Nerdarin lyckas vi desarmera situationen mellan furstesönerna, som vi misstänker också den ha orkestrerats av Iriel. När vi går för att hämta upp vårt huvudvittne, en konkubin vid namn Harwen, finner vi dock henne mördad. Ain, Aërwen och Mendacil rusar mot hamnen, och mycket riktigt ser de en båt sätta ut i mörkret – en båt vars enarmade kvinnliga kapten vi sett Iriel samtala med tidigare. De tre börjar kommendera båtar i Dol Amroths namn, och Mendacil och Aërwen hoppar i en mindre båt för att försöka hinna ikapp Iriel, medan Ain kommenderar ett större krigsskepp och inväntar de andra. Mendacil och Aërwen närmar sig den flyende båten, men kommer bara inom bågskotts avstånd innan man rundar udden och vinden fyller den större båtens segel. Just då börjar ett krigsskepp runda udden med Dol Amroths berömda havstorn …

Ur Vindhamns berättelse

”Halvmånen sken ned över oss när vårt kommenderade krigsskepp satte ut från de vita skeppens bukt. Som skuggor kunde vi se två mindre skepp ta fart när de fångade Belfalasbuktens vindar i sina segel. Vi kunde höra klockorna ljuda från det mer än hundra meter höga Tirith Aear, tornet som byggdes på Sjöspirans udde i andra åldern av Amroth av Edhellond och sedan var hem åt Celeborn och Galadriel i nära tvåtusen år – ända till den tragiska händelse som gav Dol Amroth sitt namn, ledde till tronskiftet i Lórien och på sätt och vis också gjorde att Imrazôr fick sin Mithrellas … Med ett ryck drog jag mina tankar ur det förgångna.

”Vårt imponerande skepp, kommenderat av kapten Rastarin, hissade sina segel i den måttliga kvällsvinden, och vi tog snabbt in på det mindre av skeppen framför oss. De signalerade till oss, och kaptenen och hennes besättningsmän lade an för att låta våra vänner Mendacil och Aërwen komma ombord.

”– Vi kom inom ett bågskotts avstånd efter att Aërwen pressat vår besättning till det yttersta, och vi lyckades sätta en pil i deras styrman, men sedan fick de vind i sina segel och ökade avståndet, sade Mendacil.

“Aërwen, som verkade känna kapten Rastarin, började genast hjälpa besättningen med sina uppgifter, medan vi andra vände blicken mot skeppet Aegrummor, nu på två distans från oss. Jag berättade att jag och Elenna funnit Iriels hus övergivet och hennes tillhörigheter försvunna, och vi kände oss alla säkra på att hon tagit sin tillflykt till skeppet framför oss. Bakom oss lyste månen och stjärnorna upp Dol Amroths höga klippor, många gånger högre än dess fyr vars ljus skar revor i natten.

“Under tre dagar förföljde vi Aegrummor, runt Belfalas udde och norr om Tolfalas. Trots en mångdubbelt större segelyta lyckades vi aldrig komma närmre än två distans från Aegrummor, och besättningens hårda arbete till trots verkade vårt byte ständigt hitta de bästa vindarna. Smilo mådde illa igen, men inte riktigt så mycket som under vår förra båtfärd, och jag funderade över vår lille kamrat. Kanske är han påfrestande på det där särskilda hobiska sättet, men jag undrar om inte han är den förste av mina kamrater att vakna upp…

“På kvällen den tredje dagen när solen brann röd bakom oss anlöpte vi Ethir Anduin – det stora, föränderliga delta där floden lägger sig till ro och lägger ned de bördor den burit så långt, en övervuxen och hemlighetsfull plats dit Gondors lagar sällan mödar sträcka sig. Snart såg vi Aegrummor ankrad i deltats utkanter, i lågor. I skenet från elden som slukade hela skeppet såg vi kroppar i vattnet, och kunde skymta snabba träskkanoter som försvann in i vassen och mörkret. Vi satte snabbt ned egna roddbåtar för att förfölja kanoterna, och beordrade besättningen att undersöka skeppet efter överlevande.

“Så snabbt vi kunde rodde vi in i träsket, men kanoterna hade inte lämnat några spår för oss att följa. Jag och Faroth klättrade upp i ett träd på en av öarna, och kunde då se ett antal eldar som lyste upp några av öarna, men inga kanoter. Vi återvände då till vårt skepp, och där fick vi höra av soldaterna att en överlevande berättat om hur Aegrummor överfallits av rövare i kanoter, och tagit med sig Tirazôr som fånge! Med nyheten att furstesonen var med på Aegrummor, och nu befann sig i stor fara, beslutade vi snabbt att återvända in i träsket. Med oss tog vi en handfull tillhörigheter från döda rövare för att försöka identifiera gärningsmännen. Vårt krigsskepp skickade vi mot Fanuilond, där träskvakten har sitt högkvarter, och återvände efter oss om ett dygn.

“Vi styrde våra roddbåtar mot en av eldarna jag spejat tidigare, och kom snart till en liten ö med en förtöjd kanot. Uppe på ön låg en liten stuga, dit jag och Smilo tog oss för att speja medan Ain spände på rustningen och Aërwen verkade intressera sig för någonting i vattenbrynet. Efter att ha kikat in genom fönstret knackade jag på, och efter att ha presenterat mig blev jag inbjuden till den gamle fiskaren Blegor och hans fru Vera. Jag berättade för dem om vårt brådskande uppdrag, och bad dem hjälpa oss med information om området, om Iriel och om kattdemonen Tevildo, allt medan Smilo provsmakade husets ost. Blegor visste att berätta att folket i träsket ofta kallats ”Tevildos folk”, men att tron på denna ande försvunnit med åren. Han trodde den gamla kultplatsen i mittersta träsket, Benish Armon, stått tom under lång tid, och att vår bästa chans skulle vara att tala med kaptenen för träskvakten i Fanuilond, Neithan, eller hans löjtnant Collfen, en infödd träskbo.

“Mina vänner kom också in med de ägodelar vi medtagit för identifikation, men Blegor varken kunde eller vill skvallra om sådana saker. När vi talade med honom om Iriel och vad vi trodde hon gjort berättade han att posten som Tevildos prästinna i tusentals år alltid gått i arv från mor till dotter, och på vår beskrivning skulle Iriel kunna vara av den ätten. I så fall skulle det naturliga vara för henne att bege sig till Benish Armon, sade han. Vi bestämde oss för att chansa på att ta oss dit, och bad Blegor rita oss en karta. Efter att ha lämnat några silvermynt som tecken på vår tacksamhet rodde vi iväg. En smal månskära avtecknade sig bakom molnen, och Aërwen berättade att tidvattnet var abnormt högt. Utan tvivel var något onaturligt på väg, och jag mindes hur vi hört att träsket lyder Tevildos vilja.

“Under natten försämrades vädret, och regnet började formligen ösa ned på oss. Sikten blev om möjligt ännu sämre i nattmörkret, och våra landmärken försvann ofta under det onaturliga tidvattnet vilket ofta ledde oss vilse. Men trots kylan, vätan, det tunga arbetet och bristen på sömn, mat och framgång slutade aldrig mina kompanjoner kämpa. I samband med att en svag ljusning syntes i öster skådade vi äntligen den ö Blegor beskrivit för oss från ett utkiksträd. Vi rodde förbi en naturlig hamn där sju båtar låg fastgjorda för att istället landstiga i öns norra ände samtidigt som dagen långsamt grydde, grå och våt.

“Efter att ha väckt liv i trötta armar och ben och gjort oss redo började jag smyga söderut över ön, följd av Smilo tio meter efter, och de andra utspridda längre bak. Mendacil, Elenna och Faroth stannade efter för att vakta båtarna. Ön höjde sig till en kulle på södra änden, och på vägen dit korsade jag en stig efter att ha spejat en man gå förbi ned mot hamnen. Smilo verkade däremot ha distraherats av någonting, för istället för att fortsätta in i vegetationen på andra sidan stigen tog han stigen upp på ön. Stigen öppnade sig till en äng, och där kunde jag se Smilo leka med en par kattungar, vilket sände kalla kårar ned för min rygg. Jag tänkte på berättelserna om Beruthiels spionerande katter, på Iriels katt som Ain hade liknande misstankar om (och som vi en gång drogat för att undvika upptäckt), och att Tevildo kallats katternas herre.

“Som tur är lyckas han skaka av sig dem, och vi tog oss vidare upp till kullen som vi såg bilda en gryta. I dess mitt stod ett enormt stenbord, och in i kullen ledde tre öppningar. Ett dussin personer stod där och byggde dels gallerdörrar av vidjor, dels en flätad figur formad som en katt av det sly de får över. Fler personer verkade anlända från hamnen. Jag sprang snabbt tillbaka för att be Mendacil och Elenna ro iväg för att hämta förstärkning från krigsskeppet, och tog samtidigt med mig Faroth tillbaka. När jag återvände hade Ain fångat ett par kattungar i en säck, och var arg på Smilo för att ha “röjt vår position” för dem. Samtidigt såg jag en grupp på åtta beväpnade män ta sig upp mot kullen. Vi rörde oss alla ned på kullens yttersida för att göra ett omvänt bakhåll, men de passerade oss. Samtidigt hade tre personer närmat sig platsen där vi stod tidigare, och kallade ut efter Nerdarin och oss andra. De åtta hade skurit av vår flyktväg, och efter en stunds tvekan steg vi ändå fram, och följde med ned i grytan, in under det höga stenbordet. Smilo verkade förskräckt, och frågade om vi andra såg de stora skuggkatterna som satt på kullens sidor.

“– Kan du se Tevildos thaner? frågade en medelålders kvinna med pälsbrämad mantel överraskat och lite nyfiket. Hennes manér var till en början vänligt om nedlåtande, men när vi berättade om vårt ärende och krävde Iriel och Tirazôr utlämnade till oss blev hon hotfull, och gav order om att fängsla oss. Vi tågades in i en av grottgångarna och låstes in, men inga försök gjordes att ta ifrån oss vår utrustning. Smilo blev snart varse orsaken – en skuggkatt kom gående rakt genom bergsväggen och satte sig att vakta oss. Efter att ha fått den utpekad kunde jag och Faroth se dess rörelser, men bara knappt, och för de andra var den helt osynlig. Då vi var avlyssnade förflöt vår fängelsevistelse i tystnad, och några passade på att få välbehövlig vila.

“Tre timmar senare öppnades dörren, och utanför den stod Iriel, vacker men bedräglig, flankerad av ett par vakter. Hon verkade road av att se oss i hennes våld, och påpekade att alla våra ansträngningar var förgäves. Vi svarade från vår sida att hennes plan misslyckats, och att hon nu var avslöjad, men hon skrattade bara, och sade att hennes planer redan var fullbordade och att ingen kunde hoppas fånga henne här på Tevildos ö. Hon verkade inte känna till att vi redan försonat bröderna hon sökt så split mellan, och det höll vi för oss själva – men jag kunde inte låta bli att undra om hon hade något annat motiv vi ännu inte sett resultaten av.

“– Vindhamn, sade hon sedan. Jag har hört ditt namn, om dina resor genom Midgårds länder … Vad är det du söker efter, och varför?

“– Om din verklige herre var så stark som ni påstår skulle du redan veta det, svarade jag. Eller vågar han kanske inte berätta för dig? Iriel fnös åt mig, och jag noterade att hon höll någonting i handen nervöst, krampaktig. Då kände jag också en kraft runt Iriel, men den fanns inte i henne själv, utan i det hon höll i handen, som jag nu såg var en sten.

“Ain trampade fram mot Iriel med utmanande ord, men hon uppfattade hans uppsåt och slängde igen dörren – men inte innan Ain hann få en fot emellan. Dörren pressades åter upp, och en tumultartad strid uppstod. Jag skrek åt Ain att krossa Iriels sten, men sedan fick jag och Faroth fullt upp med att försvara oss mot osynliga kattmonster. Utanför, i korridoren, förföljde mina vänner Iriel, och jag kunde höra hur hon använde sina svartkonster mot dem. Vi segrade efter en hård batalj, och Iriel flydde i form av en svart panter, lämnandes sin sten efter sig. Ain slog mot den, men den var för hård att påverkas. Samtidigt påkallade Nerdarin vår uppmärksamhet från grottöppningen – utanför var kultplatsen upplyst av eldar och packad med ett hundratal personer.

“Innan jag visste ordet av sprang mina kamrater ut och upp över kullen, och jag följde dem. Vi kunde ta oss till hamnen och stjäla en båt, och samtidigt förstöra de andra båtarna, men det var på håret, ty kattdyrkarna var oss hack i häl. Dock rodde vi snart ut i träsket igen, och ljudet från Tevildos ö avtog.”

Comments

JonasG

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.