Nya Skuggan

Valars frön

Krönika av Jonas över vad som skulle ha hänt på det planerade spelmötet 031124, utskickat som e-post 031124.

Detta har hänt: Efter att ha räddat nordmannen Thurstan har ni jagat efter rövarbandet som ansatte honom, samtidigt som Vindhamn jagat efter deras ledare. Ni tog er till Sarn Erech, och fick där vissa vaga ledtrådar, men inga substantiella spår. Efter några dygn dök Vindhamn åter upp för att rida tillbaka med er till Minas Anghen, och visar spår som verkar tyda på att personen han förföljde var i lag med en jättespindel i Kärrskogen, söder om Morthond. Då ni under hans frånvaro diskuterat Vindhamn försöker ni ställa honom mot väggen, men han ber er vänta till ni kommit åter till borgen. Han medger dock att han, som Ain listat ut, en gång var medlem av Grå Skvadronen. Åter i borgen upptäcker Smilo en mystisk, varm vind som blåser från norr och visslar över tornets topp, och på taket hittar han även flera gyllene blommor. När han får se blomman rusar Vindhamn upp på taket, och lutar örat in i vinden, som doftar av sommar. Han ber er vara tysta, och de skarpaste öronen kan i tystnaden höra ett lövsus, eller är det en röst, eller kanske en sång? Vinden upphör som genom ett trollslag, och återigen kommer kyliga fläktar från väster. Vindhamn ber er möta honom vid stencirkeln vid midnatt, och försvinner sedan från borgen med sin packning …

Sent på kvällen väcker ni varandra tyst och klär på er för vandringen ned mot stencirkeln. Smilo har värmt på lite te, och ni häller i er den varma drycken innan ni vågar er ut i kylan. Under kvällen har luften blivit allt kallare, och ni ser hur frosten täcker gruset på borggården. Ni hakar loss ett par lyktor från väggen, och stiger ut.

Vandringen ned till stencirkeln tar mer än en timme, och ni håller er varma i minusgraderna genom att gå utan uppehåll nedför sluttningarna. Det är en mörk natt, för tunna moln har börjat bildas under kvällen som skymmer natthimlen, och er sikt utanför lyktornas sken är mycket begränsad. Nere i dalen kan ni skymta svagt lägereldar och rök som stiger ur skorstenarna. Era näsborrar fryser ihop i kylan, frost bildas i skäggen, och era andedräkter bildar små moln.

Sent omsider når ni höjden där stencirkeln står, i Svartrotsdalens nordligaste spets, bara någon fjärdingsväg sydöst om Järndjupe. Frostbeklädda grässtrån knastrar under era stövlar när ni trampar fram den sista biten. På avstånd skimrar de gamla resta stenarna, till synes av egen kraft, men när ni stiger närmare ser ni att hela kullen är upplyst. Ovanför er har molnen tunnats ut för att släppa igenom stjärnornas ljus, och ni luras nästan att tro att de skiner starkare här än någon annanstans – eller är det bara era ögon som vant sig vid mörkret? Ni släcker lyktorna och stiger mellan stenarna, in i cirkeln. De uråldriga monoliterna är ojämna stenblock två manslängder höga, och i stjärnljuset kan ni skönja deras nu nästan bortvittrade ristningar som glittrande linjer av rimfrost föreställande geometriska mönster, slingrande lindormar och skäggiga gudar.
Ni har stått där tysta någon minut när ni blir varse en till person som står bredvid en nästan omkullfallen stenstod, gömd under en mantel. Han tar ett steg in i den upplysta cirkeln.

”Det är dags för sanningen,” säger han, och ni känner igen Vindhamns röst. Han för tillbaka huvan och för resten av manteln bakom ryggen. Stjärnorna verkar komma fram från ett tunt moln, för det synes er som om ljuset just blev ännu klarare. Men framför er, där ni trodde er vän stod, står en annan man – en ståtlig, vacker man som säkert är ett halvt huvud högre än Vindhamn. Han har långt blont hår med en gyllenröd lyster som hänger ned över ryggen, och han fångar alla era blickar med ljusblå ögon som verkar reflektera stjärnglansen ovan er. Trots kylan är hans kläder till synes gjorda av tunna broderade tyger i vitt och blått. Stencirkeln blir allt ljusare, och ni inser att det är mannen framför er som verkar lysa från ett inre sken lika starkt som fullmånens. Och i det allt starkare skenet känner ni igen hans anletsdrag …

”I människornas riken kallar jag mig Vindhamn, men jag föddes i Vattnadal som Elvedui av Noldors ätt. Ni måste förlåta mig för att ha fört er bakom ljuset så länge, men jag har sänts på ett uppdrag där uppmärksamhet från fel personer kan leda till döden, och som därför krävt ett mått av förklädnad från min sida. De förstföddas barn är inte längre lika välkomna bland de andra folken som de var i forna tider.

”Orsaken till att jag samlat er här är att ni är utvalda att kämpa mot den nya skugga som sakta kryper fram från Midgårds mörka skrymslen. För många årtusenden sedan, när Midgård hotades av Sauron, sände Västerns herrar trollkarlarna – Istári – för att stå emot hans ondska. Men de förlovade ländernas strand är längre bort än någonsin, och skuggan faller även över den raka vägen. Så istället för att lämna Midgård vind för våg har de sänt skärvor av sin egen kraft över haven, spridda över länderna. Ni bär alla på var sitt av dessa Valars frön. Jag har rest runt hela kontinenten för att hitta er och säga er detta: ni är de utvalda, och om ni låter de frön som bor i er växa kan ni kanske hejda skuggans täckelse för att falla över världen än en gång.

”Exakt hur skuggan uppenbarar sig vet jag inte, ty det är höljt i dunkel. Allt jag vet är att den är lömsk och förrädisk, och hellre snärjer med list och försåt än med styrka – åtminstone för stunden. Just nu sträcker den sina tentakler in i mäns och kvinnors hjärtan och lockar dem med hemlig makt och vackra ord, och det är vår uppgift att stoppa dess framfart, och om vi fortfarande lever, att fördriva den helt.

”Än vet vi alltså inte mycket om vad för ondska vi står emot, men tro mig när jag säger att den känner oss. Jag har rest länge för att finna de som bär Valars frön, och alla utom ni har mördats eller gått andra hemska öden till mötes. Därför är vi ständigt i fara från dess agenter. Nu verkar det som om de spårat oss hit, till Morthonds dal.

”Jag har nyligen fått reda på att ytterligare en utvald finns någonstans i trakten kring Tharbad, i provinsen Cardolan, och måste resa dit för att finna denna person innan fienden slår sina klor i den. Eftersom Morthond kommer att vara osäkert tills vårt spår kallnar föreslår jag att ni följer med mig dit. Jag kommer resa inom en vecka.”

Han tystnar. Vinden blåser över kullen. Den bär med sig snöflingor, som börjar singla ned mot marken. Vintern har anlänt.

Comments

JonasG

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.