Nya Skuggan

Branden i byn & Tok-Arwen
Krönika av Fredrik från spelmöte 2, 030313

Spelledare: Nisse L
Spelare: Petter, Axel, Jonas, Fredrik, Nisse H ?

Elennas berättelse:

Morgonen var långt gången när jag vaknade av att solen tittade in genom fönstret. Utan att tänka närmare på det hoppade rullade jag ur sängen – för att strax falla tillbaka ned. Smärtan skar i mig och jag mindes med ens nattens många händelser. Hur kunde jag vara så dum att jag som en annan hjälte ur sagorna kastade mig in i en strid som jag uppenbarligen inte… Dåraktigt!

En stund senare befann jag mig ute på gården. Mendacil, som förbundit mitt sår under natten tittade iakttog mig med skeptisk min och det var tydligt att han ansåg att jag borde ligga till sängs. Jag ignorerade honom på samma vis som jag ignorerade smärtan i bröstet. Från stallet kunde jag höra ljud av någon som rotade runt.

Snart var vi alla samlade. Under morgonen hade hoben Smilo anlänt tillsammans med Vindhamn. Smilo är enligt Vindhamn en av oss även om han aldrig säger vad exakt det innebär.

Efter lite mat beslutar vi oss för att bege oss ned till byn för att lämna Coerba och Sunil till byns vakt. Vindhamn verkade ett tag vara intresserad av att undersöka gårdsplanen innan vi gav oss av. Han tror att något döljs under gruset men vi beslutade att detta kunde vänta till senare. Om vi inte gav oss av nu skulle vi inte hinna ner innan mörkret. Mendacil, Nerdarin och dvärgen Ain beslutade sig att stanna kvar i fästet. Det vore olyckligt om de rövare som lyckades smita under natten kom tillbaka medan vi var borta och fästet stod tomt och dessutom hade de alla funnit intressanta göromål. Ain var i full färd med att laga fästets många skador och Mendacil verkade vilja undersöka Gorhirrics ”tempel” under mangårdsbyggnaden. Nerdarin hade fastnat i bibliotekets många skrifter.

Resan ned var händelselös utom att vi vid ett tillfälle var tvungen att låta Coerba besöka en buske. Aërwen, den skamlösa kvinnan, lät sig dock inte bekommas utan följde honom helt fräckt utan den minsta tvekan. Själv höll jag mig så långt borta som möjligt.

Väl i byn överlämnade vi våra fångar till den mycket förvånade vaktkapten Tarandor. Smilo jäste som en nygräddad bulle och verkade ta åt sig all ära trots att han egentligen inte gjort annat än att äta upp Aërwens matsäck på vägen ner till byn… På grund av att byn saknar ett vakthus beslutade sig kapten Tarandor för att omedelbart föra fångarna till staden. Med en höskrinda, lastad med proviant, och en stor tunna öl begav han sig samman med ett flertal bönder mot Erech för att överlämna de två fångarna till fursten.

Kvällen tillbringade vi på värdshusen Hackan och Spiran. Där satt jag samman med mina nyfunna kamrater efter både kvällsmat och efter att jag fått mitt sår omlagt av någon som jag misstänker är byns svinaherde (han behandlade mig i vart fall inte mycket mer varsamt än en gammal galt!) när plötsligt ett väldigt ståhej utbröt utanför.

En halvsmatt på andra sidan vattnet hade fattat eld och strax var stranden och den lilla färjan överfylld av bybor på väg över för att hjälpa med släckningsarbetet. Efter mycket tumult kom vi över och fann då en mycket uppbragd herr Rudo Bolger med fru Bäckagull och sonen Hampe. Ett tumultartat släckningsarbete tog vid: medan dess jag organiserade langningskedja från ån så kastade sig Vindhamn upp på min häst och satte av mot byns södra utkant med Aërwen i springandes efter. Smilo visade sitt mod genom att ta sig in i smatten genom ett fönster på baksidan av kullen. Efter flera minuter kom han tillbaka med (dockan) Maja i famnen vilket gjorde hobflickan alldeles till sig av glädje.

När elden tillsist var släckt vidtog ett allmänt firande och ett fat öl från Värdshuset bars ut för att släcka de församlades törst. Vindhamn och Aërwen ansatte nu familjen med frågor om hur branden uppstått. Efter påtryckningar berättade de att branden anlagts av tre storvuxna män som tvingat sig in i huset under andra middag. De var ute efter pengar och hotande att döda dem om de inte avslöjade vilka som var byns förmögnaste familjer och så ville de veta vilka som bodde ensamt och avsides. Skamset avslöjade fru Bäckagull Bolger att de skvallrat på sina grannar. De hade i första hand nämnt Gamla Gubben Långsyne, som varandes ganska rik och Tok-Arwen i skogsbrynet, som bor avsides och ensam. Efter att ha fått den informationen tände rövarna på smatten och lämnade sedan familjen fastbundna vid köksbordet. Hade inte sonen Hampe kommit inspringande strax efteråt hade de säkert dött i lågorna.
Nu var det bråttom om vi skulle hinna ikapp missdådarna. För att vinna tid delade vi oss i två grupper. Jag och Vindhamn begav oss till häst till gamle Långsynes gård i utkanten av byn medan Aërwen och Smilo gav sig av mot Tok-Arwens stuga. Gamle Långsyne mötte vid grinden och det stod snart klart för oss att där hade inga rövare varit. Vi gjorde så helt om och satte fart för att försöka hinna ifatt våra vänner.

Mörkret hade fallit när vi kom till Tok-Arwens stuga där den låg ensligt i kanten på en liten skog. Försiktigt satte vi av hästarna. Jag stannade på bågskotts avstånd medan Aërwen, Smilo och Vindhamn smög sig närmare. Vi hörde alla ljudet som kom från uthuset och lade oss i bakhåll i väntan på att person därinne skulle komma ut. Det gick kanske inte riktigt som vi tänkt oss men mannen segnade i vart fall ner med Aërwens svärd genom buken utan att ge alltför mycket ljud ifrån sig. Jag tyckte nog att Aërwen var onödigt kallsinnig i sin behandling av honom men påminde mig då om att han faktiskt lämnat familjen Bolger att dö när de tände på deras hem.

Från Tok-Arwens hus tyckte jag mig höra hur rövarna försökte övertyga den galna kvinnan om att de var hennes vänner utbygdsjägarna från Arnor och att de fanns rövare och onda män som smög omkring i trakten, så hon måste hemlighålla deras närvaro om någon kom och frågade efter dem. Efter en kort stund verkade Vindhamn och de andra som befann sig vid husväggen bestämt sig att de inte var lönt att vänta längre. Istället öppnade Vindhamn dörren och klev in med Aërwen i hälarna. Exakt vad som hände kunde jag inte se där jag stod men tumult hördes från huset och det var uppenbart att rövarna hade dragit vapen. Ett kort ögonblick tyckte jag också mig se ett ljus som snabbt lyste upp stugan för att sedan slockna igen. Jag gick närmare med bågen i handen och blev stående i dörren samman med Smilo som hade stenar i händerna. Efter en kort strid verkade rövarna ge upp när plötsligt Tok-Arwen höjde sin stekpanna och måttade ett slag mot Vindhamns bakhuvud (SLs anmärkning, givetvis ville hon testa Vindhamns påstående att han var Aragorn genom att se hur vaksam han var, ety Aragorn skulle aldrig låta sig träffas av en enkel stekpanna). Utan att tänka släppte jag iväg min pil och döm om min förvåning när den träffande stekpannan som istället för att träffa Vindhamn föll i golvet med ett fasligt oväsen.

Med ett öronbedövande tjut, ”Till mig! Till mig!” rusade Tok Arwen ut i natten och hela tiden som vi stannade kvar för att binda fångarna och göra oss redo för avfärd kunde vi höra hennes förbannelser från trädens skuggor där hon gav stridsorder till trupper bestående av träd och buskar. En stund senare begav vi oss av i riktning mot byn med våra två överlevande fångar i släptåg. Gissa om vakt kapten Tarandor blev förvånad när han ett par dagar senare återvände med förrättat ärende från Erech och fann att det var bara var att vända om med en ny omgång rövare på kärran. Givetvis så visade sig de tre rövarna vara desamma som undsluppit från fästet Minas Anghen vid första tillslaget. De hade flytt utan varken pengar eller byte ner i dalen i hopp om att finna ett gömställe i ett avsides liggande hus och därifrån i skydd av natten råna de rikare bönderna i trakten innan de flydde vidare söderut med pengar på fickan.
Innan Tarandor begav sig av lovade han mer eller mindre att vi skulle få behålla den del av bytet som inte någon kunde göra anspråk på, som belöning för vår insats. Han sade sig ha skrivit brev till furst Arador angående detta, men förväntade sig inget nekande svar då fursten är känd för att aldrig läsa de första breven i ett ärende. Fursten brukar säga att om något är viktigt så skriver folk igen. Om fästet och gruvan Minas Anghen vet varken han eller någon annan i byn och så får det vara åtminstone för en tid.

View
Attacken på Minas Anghen
Spelmöte 1, 030302

Spelledare: Staffan?
Spelare: Nisse L, Nisse H, Petter, Fredrik, Axel ?

Gruppen samlas i Järndjupe, en by i norra änden av Morthonds dal. Någon blir överfallen efter att ha nämnt Vindhamns namn? Man tar sig upp i bergen på jakt efter en grupp rövare som bosatt sig i det gamla fortet Minas Anghen (ung. ”Långa synens torn”) och anfaller detta. I källaren hittar man något läskigt tempel till någon avgud, och en hemsk trollkarl (Gorhirric) uttalar vreda ord innan han försvinner. Sällskapet utgår dock med segern, och man beslutar att ta fortet som sin egen hemvist.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.