Nya Skuggan

En dödande skugga
Krönika av Jonas från spelmöte 21, 040122

Spelledare: Nisse L
Spelare: Petter, Jonas, Lars, Axel, Nisse H

Stämningen i gruppen var dyster och hjälplös. Den tappre kaptenen Halascar hade fallit i en meningslös jakt efter ett objekt av ren ondska. Gruppen hade fått betala ett högt pris för Iorlachs dårskap, och han själv hade också fått betala priset för detta med sitt liv. Nu satt de överlevande blodiga och hämtade andan utanför korridoren som ledde till den fruktansvärda kryptan.

- Kan vi inte gå? frågade Smilo. Det här stället ger mig kalla kårar!

- Vi har skadade vänner, Smilo, förklarade Mendacil lugnt. De kan inte flyttas innan blodet stillats.

I gruppen var Aërwen mest skadad, så pass att hon likblek svimmat på vägen ut ur kryptan. Nerdarin hade bara lätta skador, som Vindhamn nu såg över. Övriga verkade ha klarat sig från ytliga skador, även om flera såg ut att ha drabbats hårt av gonggongens avgrundsdån.

- Kanske bör vi vända om nu medan tid är, sade Ostopher, expeditionens ledare. Går vi nu kanske vi kan nå utgången innan mörkret fallit därute.

- Inte en chans, svarade Nerdarin. Och hur kan vi vända nu? Vi har skadade som måste vila snarast, vi har döda som måste sörjas för, och vi har vår heder och ära. Vänder vi nu har ondskan i denna plats besegrat oss!

- Detta är min väg, sade Vindhamn. Jag viker inte från den.

Moctallan och Borkull, expeditionens kvarvarande hantverkare, nickade överensstämmande. Elenna påtalade också för Ostopher det ekonomiskt osunda i att vända.

- Aërwen kommer leva, konstaterade Mendacil strax därefter. Hon har bara mindre skador, men hon verkar ha drabbats av en mörk trolldom som försvagat henne, vilket jag inte kan göra någonting åt. Med tur kommer styrkan åter när hon vilat mer.

- Jag vet, jag vet! sade Smilo. Det var den där läskiga gasten som liksom sträckte ut sina armar och som tog livet från henne!

Tveksamhet och tystnad föll över gruppen, men snart började man ordna med det praktiska för en fortsatt resa. Man bestämde att ta med sig de döda för att ge dem en begravning på andra sidan stigen, och band fast dem på vagnarna. Aërwen lastades upp, något tillkvicknad, och snart gick karavanen vidare.

Vindhamn tog täten för att hålla utkik, och efter inte alls lång tid kom han fram till en stor grottsal. Den var formad som en spricka som löpte vinkelrätt mot stigen, så stor att Vindhamn inte kunde se väggen i någon riktning. Bara tjugo steg framåt fanns dock en anlagd stenlabyrint av vita stenar och vit sand, och innanför den kunde han känna närvaron av ett antal andar – kanske sju stycken, som på långt avstånd.

- Var på er vakt, sade han till de andra när de närmade sig ingången till salen. Jag känner en närvaro i labyrinten.

Smilo, nyfiken som vanligt, gick fram mot labyrinten med sin lykta framför sig.

- Jag ser sex skuggor därinne, sade han, just bortom lyktans ljus. Men de ser ut att vara längre bort.

- Det kanske är dåligt med alla dessa osaliga andar, tyckte Ostopher oroligt. Så, kanske borde vi göra någonting åt dem?

- Jo, det vore nog bra, sade Calmuad, men jag ser inte hur. Kanske kan man göra någonting med staven Gastbane, som jag söker.

- Kunde inte stenen Kuilëondo kontrollera andar? viskade Aërwen till Vindhamn lite avsides. Jag tror Ain har den med sig – kanske kan vi använda den?

- Kanske, sade Vindhamn, men resultatet skulle säkerligen inte vara till vår fördel. Minns att om Ain har rätt om stenen så har den korrumperats av Ungoliant.

Samtidigt som detta diskuterades hade Smilo gått runt labyrinten och hittat en öppning i stenläggningen, och från den kom en mycket lockande doft:

- Saffransbullar! sade han högt för sig själv. När han hörde detta kom också Korfo, expeditionens hobiske kock, fram till labyrintens öppning:

- Nej, det är mormors inlagda ägg! sade han. Just där inne!

Både Smilo och Korfo hade börjat ta små steg mot labyrintens öppning när Aërwen fångade dem i kragen.

- Nej ni, dit ska vi inte! sade hon medan hon drog bort de små från labyrinten. Lämna nu den där saken ifred. Smilo, du kommer med mig och undersöker resten av salen.

Medan de båda vandrade bort med en lykta, Aërwen i synlig smärta, började resten av gruppen arbeta med att sätta upp skyltar och vägmarkeringar för att be framtida vandrare att lämna labyrinten ifred. Medan arbetet pågick fann Smilo och Aërwen ett gammalt altare i ett av grottans hörn, och inte långt från det en mängd skelett. Efter att Mendacil hade undersökt skeletten stod det klart att dessa människor offrats, och att de alla bar den sorts ringar Daen Coentis förärade sina hantverksmästare. Calmuad och Borkull, som inspekterade ringarna, kom fram till att man här offrade mästarna när folket förlorat sin skicklighet. När skyltarna satts upp vandrade expeditionen vidare, lämnandes allt som det var och utan att snärjas av labyrintens förföriska dofter.

Nu var hela gruppen mycket trött, och vid första bästa öppna yta i grottgången som kändes säker slog de ned sin packning, åt en mager middag, och lade sig för att vila. Elden glödde välkomnande, och oroliga vakter stirrade i skift ut i grottans mörker.

Uppenbarligen hade dagen innan varit mycket ansträngande, för alla i expeditionen sov länge i grottans mörker. Till och med Vindhamn, som sällan halvsov mer än ett par timmar varje natt som alver plägar göra, kände sig osedvanligt trött när han slutligen vaknade. Men vaknade gjorde han, och det till ett rop:

- Korfo! Korfo, vakna! Korfo? Hjälp! Det är något fel med Korfo!

Det var Smilo som stod böjd över Korfo och ropade så att alla andra vaknade. Mendacil rusade över, och insåg med en snabb blick att Korfo lämnat jordelivet. Han föste undan den känslige lille hoben för att ta en mer noggrann titt.

- Nog är han död alltid, sade den gamle umbariten. Men … det var konstigt … verkar nästan som om han förlorat en stor mängd blod. Men hur?

Blotta misstanken på mord fick de andra att stelna till, och börja se sig om misstänksamt. I soten ovanför en av de facklor som sattes upp över natten hittar de ett handavtryck, som måste ha lämnats av förövaren.

- Alla visar upp sina handflator! röt Vindhamn, och började inspektera, samtidigt som han skådade att Calmuad satt på huk en bit bort där han tvättade sina händer och sitt ansikte.

- Thurstan, håll fast Calmuad!

- Vad! skrek Calmuad när Thurstan tog honom i ett stadigt grepp. Jag är oskyldig!

Vindhamn granskade noga den lärde bergsmannen, och med sina alviska sinnen kunde han känna en underlig styrka i Calmuad, en styrka han inte känt förut.

- Här har vi det, sade Mendacil, som fortfarande var hukad över Korfos kropp. Hans tunga har blivit genomborrad av ett smalt, vasst objekt ganska långt in, och sedan har någon tuggat sönder tungans framspets och stulit hans blod den vägen.

En känsla av avsmak passerade över sällskapets ansikten. Aërwen fortsatte att hålla vakt mot yttre hot, men Thurstan ögnade snabbt på folks vapen för att se om någon hade ett vapen som passade på Mendacils beskrivning. Och mycket riktigt:

- Vad är detta, då? sade han och pekade på Calmuads smala dirk, och på ett par fläckar på dess skida. Färskt blod! konstaterade han efter att ha rört fläckarna.

- Nej! Jag säger ju att jag är oskyldig! ropade Calmuad, men Thurstan tog honom hårdhänt mot grottväggen och satte hans hand i handavtrycket i sotet. Calmuads hand passade perfekt.

- Borkull! sade Calmuad. Du kan gå i god för mig! Vi satt ju vaktpass tillsammans, berätta att jag är oskyldig!

- Jo, sade hantverkaren, inte hände det någonting på vårt pass inte. Men det är klart, jag kan ha slumrat till lite mot slutet …

- När jag väcktes av Calmuad såg jag att Borkull redan sov hårt, upplyste Nerdarin. Korfo låg stilla hela mitt pass, men han låg ju en bit från elden i en liten slänt, så jag hade ju inte perfekt översyn dit.

Thurstan hade redan gjort sin bedömning, och började surra Calmuad med rep. Vindhamn gick över till gårdagens fallna, Halascar och Iorlach, och såg där underliga spår av en närvaro kring deras lik. Bekymrad vinkade han till sig Smilo:

- Smilo, säg mig, kan du se eller känna någonting underligt med de här båda?

Smilo tittade, och hoppade till:

- Såg du!? Det var som en spöklik halo runt Halascars kropp, men sedan försvann den!

- Hm, sade Vindhamn tankfullt. Jag tror vi båda får hålla korpgluggarna extra öppna idag.

Expeditionen började röra sig igen efter att lägret brutits och Mendacil lastat upp Korfos kropp på vagnen med gruppens andra fallna. Färden vidare skedde i tystnad, endast upplyst av lyktornas flackande sken, och vandrarnas ben började kännas tyngre och tyngre. Plötsligt bröts grottornas tystnad av högljudda snarkningar från Ain, som somnat på kuskbocken till en av vagnarna. Försök gjordes att väcka den rödbrusige dvärgen, men förgäves.

- Vad är nu detta för trolldom, frågade Ostopher sömnigt. Har vi drabbats av fler förbannelser?

- Det kanske var någonting i maten, föreslog Aërwen.

- När du säger det så har jag också sovit ovanligt hårt inatt, sade Vindhamn. Många andra i sällskapet nickade medhåll.

- Ostopher, du använder ju ett sömnmedel, sade Calmuad, fortfarande bunden. Kanske någon har stulit av det?

En titt i Ostophers packning bekräftade misstanken – hela hans förråd av sömnmedel var slut. Dessutom luktade grytan som innehållit gårdagens stuvning och morgonens frukost omisskännligt av detta pulver.

- Vem har lagt mat i stuvningen! röt Nerdarin upprört. Jag menar sömnmedel! lade han till när han såg kamraternas oförstående blickar.

- Kanske Korfo, han gjorde ju gårdagens stuvning … började Smilo, men Nerdarin avbröt honom:

- Han var ju död när han vaknade! Em, vi vaknade.

Vindhamn och Aërwen utbytte blickar och undrade hur djupt Nerdarin kikat i vinlägeln under morgonen …

- Ja, Smilo, sade Thurstan, var det inte du som gjorde frukosten, som sedan Ain åt upp nästan ensam medan vi andra undersökte mordet?

- Det … kan jag inte påminna mig, sade Smilo, uppenbarligen konfunderad.

- Jag har också som … en lucka i mitt minne, sade Calmuad. Jag minns att jag tog min vaktpost, och att jag väckte Nerdarin, men däremellan är allt som borta. Ni måste tro mig! Jag svär att jag inte rörde Korfo!

En betänksam tystnad lade sig över gruppen i den trånga grottgången. Vad kunde det vara för förbannelse som drabbat dem här på Dödens stig? Mendacil bröt tystnaden med sina lugna ord:

- Jag tror jag kan ha något bland mina örter som kan pigga upp. Låt oss piggna till innan vi börjar kasta misstankar omkring oss igen.

Sagt och gjort så beredde han en illasmakande tinktur som efter några minuter började väcka liv i expeditionen igen – förutom Ain, som fortfarande snarkade högt. Snart började de röra på sig igen genom mörkret under Vita bergen.

Efter någon timmas färd nådde de en förgrening i vägen, där tre vägar fortsatte framåt åt olika håll. De tre förgreningarna hade alla utkarvade portöppningar gjorda i bergsmännens stil, och på dessa fanns runor som tecknade ord på deras språk. Calmuad togs fram för att översätta:

- Texterna lyder ”En väg ljuger” på porten till vänster, ”En annan väg är rätt” på mittenporten, och ”Denna väg är rätt” på den högra vägen. Jag tror att det är en gåta av den typen de gamla bergsmännen kallade ”logik”.

Diskussion utbröt i leden, men snart hade man kommit överens om att den vänstra vägen borde vara den korrekta, och började följaktligen vandra längs den. Men efter en halvtimmes färd nådde man ett hinder – en stor klyfta i berget utan passage över. Dock visade den sig ha varit överbryggad en gång i tiden med en numera ruttnad och fallen träbro, så man var säkra på att ha valt rätt väg ändå. Gruppens två hantverkare, Borkull och Moctallan, sattes i arbete för att bygga en provisorisk bro med medhavt virke.

Arbetet förflöt långsamt, och under tiden lagade Smilo lunch och resten av gruppen tog en välbehövlig vila. Några vakade över hantverkarna så att de inte skulle falla. Slutligen började bron bli klar, men vid arbetet verkar Moctallan tappa balansen, och skriker till! Aërwen, som återhämtat sig starkt från gårdagens möte med döden, reagerar blixtsnabbt och lyckas kasta sig framåt och fånga honom i sista sekunden. Med hjälp av den nyvakne Ain får hon upp Moctallan på bron igen.

Thurstan kliver ut på bron, och hugger tag i Borkull:

- Jag såg att du knuffade honom! Vad är det du sysslar med egentligen?!

- Hjälp! ropade Borkull förskräckt när Thurstan höll ut honom från bron över klyftan med en stark arm. Jag har inte gjort någonting!

Aërwen reste sig för att säga åt Thurstan att ta det lugnt när hon såg hans min förändras plötsligt, följt av Borkulls rop när han släpptes över klyftan! Med sina blixtsnabba reflexer kastade hon sig fram, och lyckades fånga även den andre hantverkaren. Några svordomar senare från Ain, och alla var säkra igen. Borkull blängde anklagande på Thurstan.

- Vindhamn, sade Smilo och ryckte i Vindhamns ärm, jag tyckte att jag såg den där halon igen. Den låg över Borkull efter den första incidenten, och sedan hoppade den till Thurstan just innan han släppte Borkull, men nu är den borta igen.

- Mina vänner, sade Vindhamn till de övriga, det verkar allt mer uppenbart att vi plågas av en ande som besätter oss och tar kontroll över våra kroppar. Jag kan se tecknen av att hälften av oss redan drabbats. Från detta nu kan vi inte blunda för möjligheten av vem som helst av oss kan vara besatt av en gast vars mål är att döda oss innan vi når ut från Dödens stig …

View
Härförarens krypta
Krönika av Jonas från spelmöte 20, 040107

Spelledare: Nisse L
Spelare: Nisse H, Jonas, Fredrik, Petter, Axel, Staffan

Med svärd och lykta i hand klev Vindhamn och Aërwen över den tjocka stendörren som bara ögonblick innan fallit till marken med en öronbedövande smäll, för att träda in genom den mörka dörrposten. Med dem följde deras vänner Nerdarin och Smilo, medan de andra stannade bakom.

Lyktans ljus föll över ett stort rum, så stort att ljuset inte nådde till den bortre ändan. Från dörren löpte två väggar i vinkel, och i dem båda fanns tre stora alkover i vilka skepnader skymtade. Just som de första tog ett steg inåt rummet hördes ett rassel, och de såg med skräck hur skepnader lösgjorde sig ur de bortersta alkoverna på var sida. Stora, rustningsprydda män med tvåhandssvärd, vars rörelser och skuggade anleten inte kunde dölja att de inte längre levde.

Smilo hoppade till, förskräckt, men hans nyfikenhet fick det bättre av honom och han började smyga längre in i rummet.

- Smilo, stanna! viskade Vindhamn, men Smilo fortsatte in.

- Men det är någonting här framme, svarade han. Aërwen stegade fram till Smilos sida. Medan de båda rörde sig in började de rustningsprydda vålnaderna gå längs med dem, diagonalt inåt rummet för att minska avståndet. Till slut stod de bara en meter ifrån Aërwen och Smilo på var sida, och man kunde urskilja deras anfrätta skallar bakom hjälmarna. Smilos lykta lyste upp en stor grav, och bortom den en avsats till vilken två trappor ledde, och mitt på avsatsen något runt, svart och glittrande.

Vindhamn och Nerdarin rörde sig inåt ett par meter, bara för att finna att två nya vålnader i rustning då hoppade ut ur sina alkover och började vandra längs med de båda kamraterna. De båda blickade bakåt, för att se ytterligare två vålnader i alkoverna närmast dörren, utrustade med vapen och en underlig järnstång. Halascar trädde över dörren, samman med Iorlach, som var synbart upphetsad.

- Detta kan vara platsen jag sökt, viskade han högt för sig själv, platsen där Morgoth Bauglirs banér ligger!

- Eller så är detta platsen där du grävt våra gravar, muttrade Halascar med svärdet draget. Bakom dem steg Mendacil och Elenna upp på den tjocka stendörren, och gjorde redo sina bågar.

Nu kunde inte Smilo hålla sig längre, utan tog det sista steget fram mot graven. Samtidigt tog de två vålnaderna vid hans och Aërwens sida det sista steget mot dem, och deras rostiga tvåhandssvärd föll. Gnistor lyste upp Aërwens ansikte när stål mötte stål, och hon såg vålnadernas ögon som avlägsna flammor av kall eld. Samtidigt som han duckade desperat skymtade Smilo det kalla ljuset från ytterligare en skepnad – en ondskefull ande som blickade ut över kryptan från sin grav. Den öppnade sin mun, och ut kom en fruktansvärd röst som talade ett bortglömt språk, men meningen var ändå klar hos alla som hörde:

- De är sju inne! Stäng dörren!

I detta ögonblick hoppade de sista två krigarna från fordom ut ur sina alkover, och rörde sig mot dörren. Vindhamn och Nerdarin rusade för att undsätta Halascar och Iorlach, som snart fann sig ansatta från var sin sida.

- Vi måste hålla dem från dörren! ropade Nerdarin.

Aërwen fann sig ensam mot två av de fruktansvärda krigarna. Hennes effektiva teknik med ett långsvärd och ett kortsvärd kunde med viss möda hålla dem båda stången, men hon tog svåra skador även som hon delade ut egna. Smilo hade börjat springa uppför trappan till avsatsen för att sen vad det var som glittrade, och fann där en jättelik gonggong av svärtad metall och ett slags rutmönster på ett barbariskt tecken. Samtidigt märkte han att han följts upp på avsatsen av de två vålnaderna från de mittersta alkoverna, och han letade desperat efter en flyktväg. Han hoppade ned på graven och ned till golvet, men märkte då att anden av den gamle härföraren nu sträckte sin arm mot Aërwen för att suga ut hennes livskraft.

- Aërwen, se upp! ropade han, men det var för sent. Anden skrattade elakt när en del av Aërwens styrka lämnade henne och livnärde andens onaturliga vilja.

Med svaga ben började hon retirera mot dörren, där striden var fortsatt hård. De båda vålnaderna med järnstängerna hade långsamt ryckt närmre dörren medan de slagit både Iorlach och Halascar blodiga. Vindhamns och Nerdarins attacker lämnade dem nästintill oberörda.

- Slå! hördes då Härförarens kummelgast ropa, och i nästa ögonblick fylldes kryptan med ett fruktansvärt dån. Det var den stora gonggongen som ljöd efter ett slag från vålnaderna på avsatsen, och dess oljud drabbade alla levande i kryptan som ett migränanfall. För sitt inre kunde de för ett ögonblick se en skrämmande vision av ett blodigt slagfält, och när de omskakade vaknade ur detta hade vålnaderna åter övertaget.

Mendacil och Elenna avfyrade pilar mot vålnaderna på avsatsen, som lystes upp av Smilos bortglömda lykta. Projektilerna hindrade dem tillfälligt, men snart föll nästa slag på gonggongen efter Härförarens order, och denna gång slog oljudet ännu värre. I oredan kunde de två vålnaderna vid porten haka i sina järnstänger i dörren och började lyfta den stängd. För att rädda sig undan att krossas kastade sig Elenna och Mendacil bakåt, och blev så utestängda ur kryptan.

- Vad är det som pågår därinne? frågade Ain dem båda.

- Stå inte bara där! skrek Elenna ursinnigt och med tårande ögon. Få upp dörren igen! Vi måste hjälpa dem!

- Ja, ja, muttrade Ain. Det går inte att skynda på hederligt hantverksarbete …

Innanför dörren började gruppen slutligen göra någon skada på vålnaderna, och den första av dem föll för Aërwens attacker, men inte utan att mycket blod spillts. Nu var goda råd dyra. Smilo pilade runt för att försöka komma åt att låsa upp dörren igen, och medan han försökte komma fram såg han hur kummelgasten sträckte sig efter Iorlach och Vindhamn för att suga ut deras livskraft.

- Vindhamn, se upp för gasten! ropade Smilo. I ögonblicket efter slog en korona av starkt bländande ljus ut från Vindhamns nu omisskännligt alviska form, ljus från Valinors två träd. Framför honom avtecknade sig en mörk skugga i ljuset.

- Vik hädan, vålnad! ropade han, och skar genom skuggan med sitt svärd. Gasten väste av ogillande, och steg bakåt ur ljusets närhet. Iorlach kunde inte sluta stirra på Vindhamn i förundran och religiös vördnad.

- Slå! ropade Härföraren, och gonggongens ljus var som ett fysiskt slag på sina åhörare, och synerna ännu värre. Ännu en vålnad föll, men Halascar segnade också ned. Det stod klart att ett slag till på detta helvetiska instrument kunde bli slutet för hjälteskaran. Smilo började akrobatiskt vrida om järnstängerna igen, medan Nerdarin, Aërwen och Vindhamn ansatte de sista två vålnaderna vid dörren. Slagen yrde genom luften, men slutligen föll dörren åter ned – och på utsidan lyckades alla men knapp marginal hoppa undan. Men ett fruktansvärt skrik kom från Iorlachs läppar – hans ben hade krossats av mottyngden på insidan av dörren.

Ännu ett dån ljöd, och Iorlach föll medvetslös. Aërwen segnade nära på ned också, men började stappla mot dörren medan hon vanmäktigt parerade vålnadernas mäktiga hugg. Hennes kortsvärd, som hon nyligen köpt av Sarn Erechs mästersmed Frerin, föll från hennes hand av ett kraftigt slag.

-Ut! Alla ut! ropade Nerdarin medan han och Vindhamn började släpa ut Halascars livlösa kropp. Smilo hade sprungit för länge sedan, och Mendacil hade hunnit bära ut Iorlachs kropp med Ains hjälp. Vindhamn maskerade åter sitt inre ljus medan han såg till att Aërwen kom ut med resten. Ännu ett dån hördes medan de sprang ut från korridorerna tillbaka till karavanens vagnar. Det sista dånet blev för mycket för Aërwen, som föll ihop, nära nog död.

Med ett avlägset dån hörde alla hur dörren återigen slöts om Härförarens krypta och Morgoths banér. Iorlach och Halascar var döda, och Aërwen vandrade på gränsen till dödsskuggans dal. Och ändå hade gruppen bara börjat färdas på Dödens stig…

View
In på Dödens stig
Krönika av Jonas från spelmöte 19, 031221

Spelledare: Nisse L
Spelare: Nisse H, Jonas, Fredrik, Petter, Axel

Detta har hänt: Efter att ha avslöjat sin sanna identitet och gruppens syfte har Vindhamn meddelat att han måste resa till Tharbad för att söka finna ytterligare en av de Utvalda. Under tiden som gruppen förberedde sig för avresan anlände den karavan vi tidigare sett i Sarn Erech till Järndjupe för att påbörja sin resa längs Dödens stig för att skapa en ny handelsrutt. Eftersom denna rutt, om den är möjlig, skulle korta av vår egen resa betydligt bestämde vi oss för att låta oss rekryteras till karavanen – Aërwen var som bekant redan bunden av sitt avtal att följa med. Dock började karavanens ledning få kalla fötter, och det krävdes viss list från oss för att få hjulen att rulla. Under resan upp mot berget Dwimorfell upptäckte vi en förföljare, som vi lurade i en fälla och tog tillfånga. Vi tog denne till lägret, men han vägrade berätta vem han var eller vad hans ärende var.

Det var en kylig morgon, och morgondimman lättade bara motvilligt från det läger som handelshuset Fyra flaggors karavan gjort vid foten av Svartrotsberget. En olustig känsla låg som en våt filt över sällskapet, och bland de inhyrda männen viskades det om att bryta sina avtal och resa tillbaka. Inte ens den utmärkta frukost som serverades av kocken Korfo, en hob från Laxeryd, kunde höja stämningen.

Ostopher, karavanens ledare och en lågättad adelsman av Belfalas, trampade över till den lilla grupp nyinhyrda som natten innan bevisat sitt värde genom att fånga en spion. Där var Nerdarin, den beryktade barden ur Ethrings ädla herreätt; Aërwen, den modiga marinsoldaten; Vindhamn, den skarpsynte jägaren; och Smilo, den nyfikne lille hoben. Där var också Elenna, den vackra jungfrun som bara dagen innan lurat karavanen att tro att hon var utsänd av handelshuset som kontrollant. (Även andra fanns där, som den lärde Mendacil, dvärgsmeden Ain och nordmannen Thurstan, men de befann sig på vaktpass.)

- Så, sade Ostopher, det var ett gott jobb ni utförde igår, med att fånga den där smygaren, och så. Men nu återstår ju vad vi skall göra åt honom.

Nu kom även Halascar, karavanens militära befäl, fram till gruppen, med den infångade mannen i ett fast grepp.

- Gynnaren här har inte sagt ett pip om sitt ärende, sade han med sin skrovliga röst. Jag har god lust att bara binda honom någonstans, men jag antar att vi måste överlämna honom till lagen.

En grupp soldater som lyssnat uttryckte att de kan tänka sig att eskortera fången till Dol Amroth. Nerdarin reste sig upp:

- Vilka ynkliga stackare ni är! Var finns ert mod? Er styrka? Er lojalitet? Ni skall snart träda in på den stig som skall göra er till hjältar! Är inte det någonting att ta tillförsikt i? Ingenting kan stoppa vår väg genom berget, inte ens denne spion! Mina vänner …

Nerdarins tal föll platt till marken. Någon soldat hördes muttra om var han kunde stoppa upp sin tillförsikt. Ostopher harklade sig.

- Nå, så, vi kan ju inte lämna honom, och vi har inte tid eller män att föra tillbaka honom, eller? Så vad ska vi göra?

- Vi håller uppsikt över honom, sade Aërwen. Eftersom vi fångade honom kan han vara vårt ansvar.

Ostopher nickade godkännande, och vände sedan blicken oroligt mot klyftan där Dödens stig började – nu fanns det ingen återvändo. Halascar nickade gillande mot Aërwen, och överlämnade fången.

Långsamt började så lägret packas ihop, och färden in i klyftan kunde börja. Höga klippväggar reste sig trettio meter uppåt, och på dem kunde de resande se märkliga ristningar gjorda för mycket länge sedan. Ostophers vän Calmuad, en man av bergsfolket som följt med på resan, berättade att vissa av slingorna fungerat som böner man följer med fingrarna. Andra är berättelser om Daen Coentis, det skickliga folket, och deras fantastiska hantverk – många slitna, men vissa fortfarande färgade eller förgyllda. Men ju längre in, desto mörkare sagor verkade väggarna berätta – historier om Erechs sten, altare med blodiga scener och profaniteter om Gondor. Calmuad hittade även en ristning som verkade spegla den saga han berättat dagen innan:

- Se, här är staven Gastbane, som hålls av mina förfäder i Ruils ätt. Här används den till att kontrollera andar för folkets goda. Och här är de män och kvinnor som den onda trollkvinnan lät dansa till döds, förbannade av staven.

Här avbröts han av rop som kom framifrån, och hela karavanen stelnade till. Ur klyftan kom två spejare springande – en av dem känd som Toma Tistelull av Bri, en av Halascars bästa män. Efter en kort överläggning meddelade Halascar att ett vrål hört framför oss, just bortom ett par stenstoder som av hans rediga män beskrivits som ”skräckinjagande”. Han beordrade så fram krigare i första ledet, och med dem gick givetvis Aërwen och Vindhamn.

Efter tio minuters vidare vandring i den trånga klyftan, med strömmen rinnande mot sällskapet i en fåra längs sidan, kom de fram till stenstoderna. Dessa var höga monoliter, en på var sida av klyftan, som var uthuggna ur de trettio meter höga bergssidorna och sedan fortsatte lika långt ovanför klyftans rand.

- Detta kan vara det som i sägner kallas för ingången eller porten till Dödens stig, sade Calmuad. Innanför portarna, under berget, finns de gamla begravningsrummen som sägs bevakas av stenstoder som kan komma till liv.

Ett vrål ekade plötsligt mellan ravinens väggar.

- Blåbjörn! utropade Nerdarin igenkännande.

Några av soldaterna skrattade lättat. En spaningsstyrka bestående av Nerdarin, Aërwen och Vindhamn skickades iväg för att se om det går att jaga iväg björnen. Det blev uppenbart att en uråldrig magi vilade över stenstoderna, ty det var endast med en viljeansträngning våra vänner orkade ta sig förbi dem. En kort promenad ledde dem till en liten sjö omgärdad av klippväggar dekorerade med ristningar och tecken, och där stod mycket riktigt en blåbjörn och dennes imponerande bensamling. Dock kunde de inte se någon väg vidare.

Eftersom det inte skulle gå att skrämma bort björnen bestämdes det att den skulle nedläggas, varför vännerna vände för att hämta förstärkning. De andra krigarna visade sig dock inte vara gjorda av särskilt starkt virke, för endast Halascar vågade ta sig förbi stenstoderna – övriga drabbades av bleknoshet och kallsvett bara de gick fram mot dem. Med Halascars hjälp dödades den vildsinta björnen, även om chefen fick ta emot några hårda slag.

I lunchlägret hade köpmännen börjat viska sinsemellan om att resa tillbaka. Elenna, och med viss oro även Ostopher, tyckte att det var oacceptabelt, men de andra köpmännen stod på sig.

- I sådana fall måste avtalet skrivas om, sade Elenna. Om bara mitt och Ostophers handelshus hjälper till för att göra denna expedition lyckad, är det inte mer än rimligt att vi får en större del av vinsten!

Trots en del muttrande gick de andra köpmännen till slut med på Elennas krav, och expeditionen splittrades. Med på färden vidare följde bara Vindhamns grupp, Ostopher, Halascar, Calmuad, Iorlach Infriaren av Tysta vägen, Korfo, sjömannen Moctallan och hantverkaren Borkull. Den lilla gruppen tog sig tillbaka till sjön för att försöka finna vägen vidare. Efter en del spaning fann så Smilo att en bit av väggen bortom en grund del av sjön gick att svänga runt en axel längs dess mitt. Under porten rann strömmen fram ur bergets djup.

Med en förvånansvärd lätthet svängde porten upp, och expeditionen fortsatte in i tystnaden, som lade sig tung över dem alla. En kort väg in fanns ett ovalt rum med fjorton alkover där förut statyer stått. En dörr ledde vidare till grottor som såg mer naturliga ut, och gruppen kom efter ytterligare en tid fram till ett sällsamt rum där den lilla bäcken delades i sju stycken mindre strömmar. En av dem fortsatte vidare i en större gång som också vägen verkade följa, men de andra försvann in i små klippskrevor. En svag sång tycktes eka i grottan, just bortom förnimmelse.

Halascar gav order om vila, och alla satte sig ned i grottan. För att få tiden att gå i mörkret under bergen började Nerdarin berätta en mustig skröna om de korkade fårfarmarna i Ringló dal, och alla skrattade hjärtligt. Sedan berättade Moctallan om varför han följt med på expeditionen:

- För tre år sedan dog min fru, och i sorgen sökte jag tröst i havet, sjöman som jag var. Jag spenderade mer och mer tid till havs, och gick längre från kusten än andra fiskare vågade. En dag råkade jag ut för en storm, och med nöd och näppe överlevde jag, hållandes hårt i en bit av masten. Men som jag låg där, hörde jag hur havet sjöng, hur havets röst viskade till mig och gav mig tröst och försorg. Jag svor då att aldrig mer gå iland, för att sången aldrig skulle tystna, och den eden höll jag till. Därefter levde jag hela mitt liv från båten, och jag sålde min fisk från båten.

- En dag kom en vis kvinna till mig, och hon berättade för mig att jag var sjötagen. Om jag inte bröt min ed skulle sången leda mig i fördärvet. Hon berättade för mig att endast om jag tog mig till ”rotens mörker”, ”under berget” vid ”dödens källa” skulle sången tystna. Så jag sålde min båt och tog anställning vid expeditionen. Och nu, i detta rum med sju strömmar, har sången slutligen tystnat.

Vandringen fortsatte, och den sista strömmen tog även den slut, uppslukad av de våta bergsväggarna.

- Nu börjar det spännande, säger Calmuad, märkbart upprymd. De gamla texterna säger att gravarna börjar efter vattnets slut.

- Ja, vi gör i sanning någonting historiskt, sade Iorlach. Tänk, vi är de första som passerar Dödens stig på 200 år!

- Vi har inte passerat än, sade Nerdarin syrligt.

- Nå, fortsatte Iorlach, någonstans här inne finns den gamle elake kungen Morgoth Bauglirs banér. Om jag finner det, kommer jag kunna bevisa kungarnas storartade bedrifter ända bak till Legendernas tid, då drakar och orcher vandrade i Midgård, kanske innan den förste kungen satte solen på sin himmel!

Vindhamn tog sig för pannan.

Smilo ropade framifrån stigen. Han hade hittat en gardin av glittrande salter och kalkavlagringar, och bortom den en gång in. Calmuad läste ristningarna på gardinen, och meddelade att gången ledde in i en grav. Iorlach ville genast att alla skulle gå in, och Smilo lyste inåt med sin lykta, men Nerdarin blev den som först tågade inåt. Väggarna var släta, med regelbundna dekorationer, reliefer av ansikten och inristade hederstitlar och klansnamn. Längre in, runt ett hörn, hittade Smilo ett skelett i oordning, några meter från en stor stendörr. Likets ägodelar var multnade och rostiga. En svärtad guldring satt på ett av fingrarna.

- Detta är en gammal skråmästarring, berättade Calmuad. De gavs bara till de bästa hantverkarna bland Daen Coentis, men när förmågan försvann blev det inga nya mästare, så vissa av ringarna började gå i arv istället.

- Den här mannens fötter har krossats, meddelade Mendacil efter att ha undersökt kroppen.
Smilo började oroligt leta efter fällor, men fann ingenting utom fyra konstiga hål i dörrens hörn.

- Det finns någonting här, sade Vindhamn med ögonen fokuserade på någonting innanför dörren. Någonting med en uppgift, som väntar…

- Hör ni också sången? frågade Aërwen.

Hon nynnade svagt en visa, och Moctallan nickade:

- Det låter som havets sång, som jag hörde så länge.

- Jag hör då inget, sade Smilo, och de andra nickade medhåll.

Vindhamn tittade på Aërwen med ett hemligt leende av förståelse.

- Det här är galenskap! utbrast Elenna. Vad gör vi här? Nu går vi!

Iorlach viskade någonting i Ostophers öra, och Ostopher höll upp handen:

- Stopp! Öppna dörren. Det är en order!

Vindhamn tog fram ett spjut, och petade med det på dörren från behörigt avstånd. Med en otrolig hastighet smällde den tjocka stendörren ned på marken, och Vindhamn och Aërwen hoppade tillbaka för att inte krossas av dess tyngd. Ett moln av damm virvlade upp i lampskenet, och ur mörkret vällde en instängd luft, som en nyvakens andedräkt.

- Någonting kommer, sade Vindhamn, och drog sitt svärd.

View
Karavanen
Spelmöte 18, 031205

Spelledare: Jonas, Nisse L
Spelare: Axel, Fredrik, Petter, Staffan

Gruppen går med på Vindhamns/Elveduis förslag om att resa till Tharbad, och börjar förbereda sig. Ain visar sitt missnöje med att Vindhamn, som han trodde var reko, visat sig vara en alv. Man debatterar om man ska ta sjövägen och riskera vinterstormar, eller försöka hinna över vita bergen innan passen stängs av snö. Samtidigt anländer en karavan från handelshuset Fyra flaggor till Järndjupe, för att påbörja sin expedition genom Dödens stig. Aërwen, som kontrakterats för expeditionen, blir genast indragen, och gruppens övriga medlemmar ställer sig också till förfogande, då man inser att vägen genom Dödens stig är snabbare än de alternativ som tidigare diskuterats. Expeditionens ledare, Ostopher, är dock något ovillig att påbörja resan, och inte förrän Elenna anländer med förfalskat brev skrivet av Mendacil som berättar att hon ska övervaka hans förmåga börjar karavanen rulla norrut. Vi märker en mystisk främling som skuggar karavanen, som vi senare tar fast i ett bakhåll.

View
Valars frön

Krönika av Jonas över vad som skulle ha hänt på det planerade spelmötet 031124, utskickat som e-post 031124.

Detta har hänt: Efter att ha räddat nordmannen Thurstan har ni jagat efter rövarbandet som ansatte honom, samtidigt som Vindhamn jagat efter deras ledare. Ni tog er till Sarn Erech, och fick där vissa vaga ledtrådar, men inga substantiella spår. Efter några dygn dök Vindhamn åter upp för att rida tillbaka med er till Minas Anghen, och visar spår som verkar tyda på att personen han förföljde var i lag med en jättespindel i Kärrskogen, söder om Morthond. Då ni under hans frånvaro diskuterat Vindhamn försöker ni ställa honom mot väggen, men han ber er vänta till ni kommit åter till borgen. Han medger dock att han, som Ain listat ut, en gång var medlem av Grå Skvadronen. Åter i borgen upptäcker Smilo en mystisk, varm vind som blåser från norr och visslar över tornets topp, och på taket hittar han även flera gyllene blommor. När han får se blomman rusar Vindhamn upp på taket, och lutar örat in i vinden, som doftar av sommar. Han ber er vara tysta, och de skarpaste öronen kan i tystnaden höra ett lövsus, eller är det en röst, eller kanske en sång? Vinden upphör som genom ett trollslag, och återigen kommer kyliga fläktar från väster. Vindhamn ber er möta honom vid stencirkeln vid midnatt, och försvinner sedan från borgen med sin packning …

Sent på kvällen väcker ni varandra tyst och klär på er för vandringen ned mot stencirkeln. Smilo har värmt på lite te, och ni häller i er den varma drycken innan ni vågar er ut i kylan. Under kvällen har luften blivit allt kallare, och ni ser hur frosten täcker gruset på borggården. Ni hakar loss ett par lyktor från väggen, och stiger ut.

Vandringen ned till stencirkeln tar mer än en timme, och ni håller er varma i minusgraderna genom att gå utan uppehåll nedför sluttningarna. Det är en mörk natt, för tunna moln har börjat bildas under kvällen som skymmer natthimlen, och er sikt utanför lyktornas sken är mycket begränsad. Nere i dalen kan ni skymta svagt lägereldar och rök som stiger ur skorstenarna. Era näsborrar fryser ihop i kylan, frost bildas i skäggen, och era andedräkter bildar små moln.

Sent omsider når ni höjden där stencirkeln står, i Svartrotsdalens nordligaste spets, bara någon fjärdingsväg sydöst om Järndjupe. Frostbeklädda grässtrån knastrar under era stövlar när ni trampar fram den sista biten. På avstånd skimrar de gamla resta stenarna, till synes av egen kraft, men när ni stiger närmare ser ni att hela kullen är upplyst. Ovanför er har molnen tunnats ut för att släppa igenom stjärnornas ljus, och ni luras nästan att tro att de skiner starkare här än någon annanstans – eller är det bara era ögon som vant sig vid mörkret? Ni släcker lyktorna och stiger mellan stenarna, in i cirkeln. De uråldriga monoliterna är ojämna stenblock två manslängder höga, och i stjärnljuset kan ni skönja deras nu nästan bortvittrade ristningar som glittrande linjer av rimfrost föreställande geometriska mönster, slingrande lindormar och skäggiga gudar.
Ni har stått där tysta någon minut när ni blir varse en till person som står bredvid en nästan omkullfallen stenstod, gömd under en mantel. Han tar ett steg in i den upplysta cirkeln.

”Det är dags för sanningen,” säger han, och ni känner igen Vindhamns röst. Han för tillbaka huvan och för resten av manteln bakom ryggen. Stjärnorna verkar komma fram från ett tunt moln, för det synes er som om ljuset just blev ännu klarare. Men framför er, där ni trodde er vän stod, står en annan man – en ståtlig, vacker man som säkert är ett halvt huvud högre än Vindhamn. Han har långt blont hår med en gyllenröd lyster som hänger ned över ryggen, och han fångar alla era blickar med ljusblå ögon som verkar reflektera stjärnglansen ovan er. Trots kylan är hans kläder till synes gjorda av tunna broderade tyger i vitt och blått. Stencirkeln blir allt ljusare, och ni inser att det är mannen framför er som verkar lysa från ett inre sken lika starkt som fullmånens. Och i det allt starkare skenet känner ni igen hans anletsdrag …

”I människornas riken kallar jag mig Vindhamn, men jag föddes i Vattnadal som Elvedui av Noldors ätt. Ni måste förlåta mig för att ha fört er bakom ljuset så länge, men jag har sänts på ett uppdrag där uppmärksamhet från fel personer kan leda till döden, och som därför krävt ett mått av förklädnad från min sida. De förstföddas barn är inte längre lika välkomna bland de andra folken som de var i forna tider.

”Orsaken till att jag samlat er här är att ni är utvalda att kämpa mot den nya skugga som sakta kryper fram från Midgårds mörka skrymslen. För många årtusenden sedan, när Midgård hotades av Sauron, sände Västerns herrar trollkarlarna – Istári – för att stå emot hans ondska. Men de förlovade ländernas strand är längre bort än någonsin, och skuggan faller även över den raka vägen. Så istället för att lämna Midgård vind för våg har de sänt skärvor av sin egen kraft över haven, spridda över länderna. Ni bär alla på var sitt av dessa Valars frön. Jag har rest runt hela kontinenten för att hitta er och säga er detta: ni är de utvalda, och om ni låter de frön som bor i er växa kan ni kanske hejda skuggans täckelse för att falla över världen än en gång.

”Exakt hur skuggan uppenbarar sig vet jag inte, ty det är höljt i dunkel. Allt jag vet är att den är lömsk och förrädisk, och hellre snärjer med list och försåt än med styrka – åtminstone för stunden. Just nu sträcker den sina tentakler in i mäns och kvinnors hjärtan och lockar dem med hemlig makt och vackra ord, och det är vår uppgift att stoppa dess framfart, och om vi fortfarande lever, att fördriva den helt.

”Än vet vi alltså inte mycket om vad för ondska vi står emot, men tro mig när jag säger att den känner oss. Jag har rest länge för att finna de som bär Valars frön, och alla utom ni har mördats eller gått andra hemska öden till mötes. Därför är vi ständigt i fara från dess agenter. Nu verkar det som om de spårat oss hit, till Morthonds dal.

”Jag har nyligen fått reda på att ytterligare en utvald finns någonstans i trakten kring Tharbad, i provinsen Cardolan, och måste resa dit för att finna denna person innan fienden slår sina klor i den. Eftersom Morthond kommer att vara osäkert tills vårt spår kallnar föreslår jag att ni följer med mig dit. Jag kommer resa inom en vecka.”

Han tystnar. Vinden blåser över kullen. Den bär med sig snöflingor, som börjar singla ned mot marken. Vintern har anlänt.

View
Vindhamns återkomst
Spelmöte 17, 031115

Spelledare: Jonas, Nisse L
Spelare: Petter, Axel, Fredrik

Fortsatta efterforskningar i Sarn Erech. Viss information tyder på att rövarna kom från en klan av bergsfolket någonstans vid Tarlangs nacke, och det är svårt att göra någonting åt dem i deras hemterritorium. En karavan från handelshuset Fyra flaggor har kommit till staden, och hyr in folk. Vindhamn kommer åter och berättar att han förföljde ledaren (som hyrt resten av bandet) till Kärrskogen, där han verkar ha uppsökt en jättespindels håla. Åter uppe i Minas Anghen verkar någonting underligt ske på torntaket …

View
Rövarbandet
Spelmöte 16, 031028

Spelledare: Jonas
Spelare: Nisse H, Lars, Fredrik, Petter, Nisse L, Axel

Den räddade nordmannen, som presenterar sig som Thurstan från Framgård, meddelar att han kommit på uppmaning av Vindhamn sedan han utsatts för mordförsök. Han är mycket intresserad av att jaga efter rövarbandet som förföljde honom. Vindhamn rider i förväg för att spåra, och bud kommer sedan om att han fortsätter att förfölja ”ledaren” söderut, men att resten av gruppen stannat vid floden. Resten av gruppen rider dit för att undersöka, men rövarbandet har redan försvunnit. Utan fler spår tar man sig till Sarn Erech för att höra sig för om dessa, men utan resultat.

View
Ryttaren
Spelmöte 15, 031012

Spelledare: Jonas
Spelare: Nisse H, Lars, Fredrik, Petter, Staffan

Innan detta spelmöte fick rollpersonerna (utom Thurstan) sin tredje Advancement.
Vännerna har efter många äventyr i Dol Amroth återvänt till Järndjupe och Minas Anghen, och njutit av en längre vila. Men en dag när de färdats ned till Järndjupe för att fira Smilos myndighetsdag bryts lugnet av ett rövarband som förföljer en man till häst, och anfaller denne. Gruppen rusar till undsättning, och lyckas rädda den store nordmannen och jaga bort rövarna, men inte innan deras ledare visat prov på någon sorts svartkonst …

View
Tirazôrs död
Krönika av Axel från spelmöte 14, 030921

Spelledare: Fredrik
Spelare: Jonas, Axel, Petter, Nisse H, Nisse L

Till Hans kungliga höghet Aradan, fuste av Dol Amroth

Från Aërwen, marinsoldat första graden. Tidigare placerad ombord på Alacharn under kapten Imracil, under de senaste månaderna direkt underställd ers kungliga höghet.

Rapport om händelserna vid Benish Armon

Denna rapport beskriver händelserna från det att Aërwen, Faroth, Vindhamn, Elenna, Smilo, Mendacil, Nerdarin och Ain klev i land på ön där Benish Armon var beläget till det att vi återkom till Fanuilond.

Vid morgonen den första dagen efter att vi anlänt till träsket kom vi fram till ön vi sökte. Den under natten tunga nederbörden hade lättat, men sikten var fortfarande måttlig.

Vid öns hamn fann vi sju båtar, men inga människor. Vi rodde ca 200 meter från hamnen innan vi steg iland.

Vi smög oss upp mot den del av ön där kultplatsen låg. Vi trodde inte att vi blivit upptäckta, men plöstligt kallade en dam till sig Nerdarin. Vi steg fram och talade med henne. Tydligen hade vi blivit upptäckta av Tevildos thaner, som är de spöken som dödat er far samt fursten av Morthond. Konversationen slutade med att vi motvilligt sattes som fångar i en grotta i närheten av kultplatsen.

Efter en tid kom Iriel till gorttan och talade med oss. Det framkom att hon verkligen hade varit ansvarig för Morthonds och Dol Amroths furstars död. Hon sade också att Tirazôr snart skulle offras, men att han inte befann sig på ön nu. Vi fick heller inte lämna ön. Detta resulterade i att vapen drogs och strid inleddes.

Jag lyckades ta mig förbi de två vakterna som stod mellan oss och Iriel, och jag lyckades skada henne allvarligt, men hon nyttjade någon form av magi som såg ut att komma från en sten i hennes hand, så jag såg mig anfallas av en spökskepnad. Till min skam fick detta mig att backa. Jag kunde inte förmå mig att anfalla Iriel. Även Nerdarin och Ain hade problem att anfalla förräderskan, furstedräperskan, men jag vill inte att denna rapport ska dra någon skam över dem, för de är inte soldater och har inte svurit samma ed som jag.

Plötsligt förvandlades Iriel till en stor svart katt och sprang ut ur grottöppningen. Då tappade hon den sten med vilken hon framkallat det spöke som gjorde mig oförmögen att handla och som gjorde att jag bröt min ed. Vi tog denna sten för att kunna förstöra den vid ett senare tillfälle.

Vi gav oss efter henne så gott vi kunde, men vi ansattes av Thevildos thaner och såg ett hundratal kattkultister komma upp för sluttningen mot oss.

Detta gjorde att vi sprang ner till hamnen, förstörde de båtar som låg där utom en som vi tog oss därifrån i.

Detta är något jag ångrar, och som går emot den ed jag svurit. Denna gång kan jag dock inte skylla på att jag var under påverkan av något övernaturligt. Även om chansen att hitta och dräpa Iriel inte hade varit så stor även om jag stannat på ön så hade den i alla fall funnits, och jag ångrar bittert att jag flydde från ön.

Vi låg en stund utanför ön och diskuterade hur vi skulle fortsätta. Nu i efterhand är det självklart att vi genast borde givit oss tillbaka till ön för att söka efter er bror, men i stället väntade vi och funderade över vårt nästa steg.

Efter en tid började en dimma krypa fram. Vindhamn var säker på att det inte var en naturlig dimma. Ain undersöker stenen som Iriel hade, och känner igen den som Kuilëondo, ett verktyg för att styra andar, som skapades av dvärgar i forntiden.

Plötsligt hör Smilo ett klagande ljud ur dimman, och vi tror att det är Tirazôr som hörs från ön, så vi ger oss dit, och när vi kommer upp mot dälden på öns mitt upphör ljudet som sakta övergått i ett skrik. Dälden med kultplatsen är fylld av tjock dimma, men vi ger oss i alla fall ner.

Jag ger mig upp mot grottöppningarna, samtidigt som vi blir ansatta av Thevildos thaner. Strid utbryter. Till slut får vi bukt med thanerna, dock utan att jag sett någon av dem. Vi finner Tirazôrs döda kropp i en av grottgångarna. Han verkar ha blivit dödad av thanerna.

Efter att striden har avslutats kommer Elenna och Mendacil med förstärkning från med kapten Rastarin och kapten Neithan från vakten i Fanuilond. Denne Neithan visar sig, som ni säkert vet, vara densamme som Orodreth av Morthond. Med dessa förstärkningar lämnar vi ön och tar oss till Fanuilond.

Det må vara svårt att slåss mot en stark och övernaturlig fiende, men det kan aldrig ursäkta att jag lämnade en av Dol Amroths söner att falla, om jag hade någon enda chans att rädda honom. Trots mitt svek ber jag ändå att få tjäna Dol Amroth i framtiden. Om inte annat för att kunna sona det misstag jag gjort.

Jag vill inte att detta brev ska dra skam över några andra medlemmar av det sällskap som jag var del av. Ingen utom möjligen Nerdarin hade samma plikt som jag att stanna på ön, men Nerdarin är också bunden av andra plikter och jag tror jag tror att hans död hade gjort större skada i Morthond och Gondor, än hans svärd hade gjort nytta i Anduins delta.

Aërwen, Dol Amroth

View
Tevildos tjänare
Krönika av Jonas från spelmöte 13, 030914

Spelledare: Fredrik
Spelare: Jonas, Axel, Petter, Nisse H, Nisse L

Detta har hänt: Efter att ha begravt furst Arador av Morthond på Tolfalas återvände gruppen med resten av följet till Dol Amroth, och på resan upplever Nerdarin ytterligare en profetisk dröm i fullmånens sken. Strax efter ankomsten till Dol Amroth attackeras mycket riktigt fursten på ett sätt liknande det som skedde furst Arador, och han tynar snabbt bort. Smilo säger sig se en spöklik katt som sitter i fursten, och Mendacil konstaterar att han kommer dö mycket snart. Misstankarna riktas åter mot Iriel, Tirazôrs flamma, och Vindhamn håller henne under bevakning. Samtidigt verkar det som om de två äldsta furstesönerna Aradan och Giladan spelar ett farligt spel och verkar beredda att dra furstendömet till inbördeskrig för att befästa sina positioner. Vi upplyses om situationen av den gamle furtens privata tjänare Perion, som prompt blir mördad nästa natt vid vad som verkar vara en attack från en stor katt. Misstankarna mot Iriel stärks, då hon verkar sakna alibi. Vindhamn undersöker hennes lägenhet och finner där en pergamentsrulle med underliga tecken och kattsymboler som vi senare misstänker är knutna till kattanden Tevildo som sägs vaka över träsket Ethir Anduin. Genom goda efterforskningar av Mendacil och Aërwen, samt ypperligt diplomatiskt arbete från Nerdarin lyckas vi desarmera situationen mellan furstesönerna, som vi misstänker också den ha orkestrerats av Iriel. När vi går för att hämta upp vårt huvudvittne, en konkubin vid namn Harwen, finner vi dock henne mördad. Ain, Aërwen och Mendacil rusar mot hamnen, och mycket riktigt ser de en båt sätta ut i mörkret – en båt vars enarmade kvinnliga kapten vi sett Iriel samtala med tidigare. De tre börjar kommendera båtar i Dol Amroths namn, och Mendacil och Aërwen hoppar i en mindre båt för att försöka hinna ikapp Iriel, medan Ain kommenderar ett större krigsskepp och inväntar de andra. Mendacil och Aërwen närmar sig den flyende båten, men kommer bara inom bågskotts avstånd innan man rundar udden och vinden fyller den större båtens segel. Just då börjar ett krigsskepp runda udden med Dol Amroths berömda havstorn …

Ur Vindhamns berättelse

”Halvmånen sken ned över oss när vårt kommenderade krigsskepp satte ut från de vita skeppens bukt. Som skuggor kunde vi se två mindre skepp ta fart när de fångade Belfalasbuktens vindar i sina segel. Vi kunde höra klockorna ljuda från det mer än hundra meter höga Tirith Aear, tornet som byggdes på Sjöspirans udde i andra åldern av Amroth av Edhellond och sedan var hem åt Celeborn och Galadriel i nära tvåtusen år – ända till den tragiska händelse som gav Dol Amroth sitt namn, ledde till tronskiftet i Lórien och på sätt och vis också gjorde att Imrazôr fick sin Mithrellas … Med ett ryck drog jag mina tankar ur det förgångna.

”Vårt imponerande skepp, kommenderat av kapten Rastarin, hissade sina segel i den måttliga kvällsvinden, och vi tog snabbt in på det mindre av skeppen framför oss. De signalerade till oss, och kaptenen och hennes besättningsmän lade an för att låta våra vänner Mendacil och Aërwen komma ombord.

”– Vi kom inom ett bågskotts avstånd efter att Aërwen pressat vår besättning till det yttersta, och vi lyckades sätta en pil i deras styrman, men sedan fick de vind i sina segel och ökade avståndet, sade Mendacil.

“Aërwen, som verkade känna kapten Rastarin, började genast hjälpa besättningen med sina uppgifter, medan vi andra vände blicken mot skeppet Aegrummor, nu på två distans från oss. Jag berättade att jag och Elenna funnit Iriels hus övergivet och hennes tillhörigheter försvunna, och vi kände oss alla säkra på att hon tagit sin tillflykt till skeppet framför oss. Bakom oss lyste månen och stjärnorna upp Dol Amroths höga klippor, många gånger högre än dess fyr vars ljus skar revor i natten.

“Under tre dagar förföljde vi Aegrummor, runt Belfalas udde och norr om Tolfalas. Trots en mångdubbelt större segelyta lyckades vi aldrig komma närmre än två distans från Aegrummor, och besättningens hårda arbete till trots verkade vårt byte ständigt hitta de bästa vindarna. Smilo mådde illa igen, men inte riktigt så mycket som under vår förra båtfärd, och jag funderade över vår lille kamrat. Kanske är han påfrestande på det där särskilda hobiska sättet, men jag undrar om inte han är den förste av mina kamrater att vakna upp…

“På kvällen den tredje dagen när solen brann röd bakom oss anlöpte vi Ethir Anduin – det stora, föränderliga delta där floden lägger sig till ro och lägger ned de bördor den burit så långt, en övervuxen och hemlighetsfull plats dit Gondors lagar sällan mödar sträcka sig. Snart såg vi Aegrummor ankrad i deltats utkanter, i lågor. I skenet från elden som slukade hela skeppet såg vi kroppar i vattnet, och kunde skymta snabba träskkanoter som försvann in i vassen och mörkret. Vi satte snabbt ned egna roddbåtar för att förfölja kanoterna, och beordrade besättningen att undersöka skeppet efter överlevande.

“Så snabbt vi kunde rodde vi in i träsket, men kanoterna hade inte lämnat några spår för oss att följa. Jag och Faroth klättrade upp i ett träd på en av öarna, och kunde då se ett antal eldar som lyste upp några av öarna, men inga kanoter. Vi återvände då till vårt skepp, och där fick vi höra av soldaterna att en överlevande berättat om hur Aegrummor överfallits av rövare i kanoter, och tagit med sig Tirazôr som fånge! Med nyheten att furstesonen var med på Aegrummor, och nu befann sig i stor fara, beslutade vi snabbt att återvända in i träsket. Med oss tog vi en handfull tillhörigheter från döda rövare för att försöka identifiera gärningsmännen. Vårt krigsskepp skickade vi mot Fanuilond, där träskvakten har sitt högkvarter, och återvände efter oss om ett dygn.

“Vi styrde våra roddbåtar mot en av eldarna jag spejat tidigare, och kom snart till en liten ö med en förtöjd kanot. Uppe på ön låg en liten stuga, dit jag och Smilo tog oss för att speja medan Ain spände på rustningen och Aërwen verkade intressera sig för någonting i vattenbrynet. Efter att ha kikat in genom fönstret knackade jag på, och efter att ha presenterat mig blev jag inbjuden till den gamle fiskaren Blegor och hans fru Vera. Jag berättade för dem om vårt brådskande uppdrag, och bad dem hjälpa oss med information om området, om Iriel och om kattdemonen Tevildo, allt medan Smilo provsmakade husets ost. Blegor visste att berätta att folket i träsket ofta kallats ”Tevildos folk”, men att tron på denna ande försvunnit med åren. Han trodde den gamla kultplatsen i mittersta träsket, Benish Armon, stått tom under lång tid, och att vår bästa chans skulle vara att tala med kaptenen för träskvakten i Fanuilond, Neithan, eller hans löjtnant Collfen, en infödd träskbo.

“Mina vänner kom också in med de ägodelar vi medtagit för identifikation, men Blegor varken kunde eller vill skvallra om sådana saker. När vi talade med honom om Iriel och vad vi trodde hon gjort berättade han att posten som Tevildos prästinna i tusentals år alltid gått i arv från mor till dotter, och på vår beskrivning skulle Iriel kunna vara av den ätten. I så fall skulle det naturliga vara för henne att bege sig till Benish Armon, sade han. Vi bestämde oss för att chansa på att ta oss dit, och bad Blegor rita oss en karta. Efter att ha lämnat några silvermynt som tecken på vår tacksamhet rodde vi iväg. En smal månskära avtecknade sig bakom molnen, och Aërwen berättade att tidvattnet var abnormt högt. Utan tvivel var något onaturligt på väg, och jag mindes hur vi hört att träsket lyder Tevildos vilja.

“Under natten försämrades vädret, och regnet började formligen ösa ned på oss. Sikten blev om möjligt ännu sämre i nattmörkret, och våra landmärken försvann ofta under det onaturliga tidvattnet vilket ofta ledde oss vilse. Men trots kylan, vätan, det tunga arbetet och bristen på sömn, mat och framgång slutade aldrig mina kompanjoner kämpa. I samband med att en svag ljusning syntes i öster skådade vi äntligen den ö Blegor beskrivit för oss från ett utkiksträd. Vi rodde förbi en naturlig hamn där sju båtar låg fastgjorda för att istället landstiga i öns norra ände samtidigt som dagen långsamt grydde, grå och våt.

“Efter att ha väckt liv i trötta armar och ben och gjort oss redo började jag smyga söderut över ön, följd av Smilo tio meter efter, och de andra utspridda längre bak. Mendacil, Elenna och Faroth stannade efter för att vakta båtarna. Ön höjde sig till en kulle på södra änden, och på vägen dit korsade jag en stig efter att ha spejat en man gå förbi ned mot hamnen. Smilo verkade däremot ha distraherats av någonting, för istället för att fortsätta in i vegetationen på andra sidan stigen tog han stigen upp på ön. Stigen öppnade sig till en äng, och där kunde jag se Smilo leka med en par kattungar, vilket sände kalla kårar ned för min rygg. Jag tänkte på berättelserna om Beruthiels spionerande katter, på Iriels katt som Ain hade liknande misstankar om (och som vi en gång drogat för att undvika upptäckt), och att Tevildo kallats katternas herre.

“Som tur är lyckas han skaka av sig dem, och vi tog oss vidare upp till kullen som vi såg bilda en gryta. I dess mitt stod ett enormt stenbord, och in i kullen ledde tre öppningar. Ett dussin personer stod där och byggde dels gallerdörrar av vidjor, dels en flätad figur formad som en katt av det sly de får över. Fler personer verkade anlända från hamnen. Jag sprang snabbt tillbaka för att be Mendacil och Elenna ro iväg för att hämta förstärkning från krigsskeppet, och tog samtidigt med mig Faroth tillbaka. När jag återvände hade Ain fångat ett par kattungar i en säck, och var arg på Smilo för att ha “röjt vår position” för dem. Samtidigt såg jag en grupp på åtta beväpnade män ta sig upp mot kullen. Vi rörde oss alla ned på kullens yttersida för att göra ett omvänt bakhåll, men de passerade oss. Samtidigt hade tre personer närmat sig platsen där vi stod tidigare, och kallade ut efter Nerdarin och oss andra. De åtta hade skurit av vår flyktväg, och efter en stunds tvekan steg vi ändå fram, och följde med ned i grytan, in under det höga stenbordet. Smilo verkade förskräckt, och frågade om vi andra såg de stora skuggkatterna som satt på kullens sidor.

“– Kan du se Tevildos thaner? frågade en medelålders kvinna med pälsbrämad mantel överraskat och lite nyfiket. Hennes manér var till en början vänligt om nedlåtande, men när vi berättade om vårt ärende och krävde Iriel och Tirazôr utlämnade till oss blev hon hotfull, och gav order om att fängsla oss. Vi tågades in i en av grottgångarna och låstes in, men inga försök gjordes att ta ifrån oss vår utrustning. Smilo blev snart varse orsaken – en skuggkatt kom gående rakt genom bergsväggen och satte sig att vakta oss. Efter att ha fått den utpekad kunde jag och Faroth se dess rörelser, men bara knappt, och för de andra var den helt osynlig. Då vi var avlyssnade förflöt vår fängelsevistelse i tystnad, och några passade på att få välbehövlig vila.

“Tre timmar senare öppnades dörren, och utanför den stod Iriel, vacker men bedräglig, flankerad av ett par vakter. Hon verkade road av att se oss i hennes våld, och påpekade att alla våra ansträngningar var förgäves. Vi svarade från vår sida att hennes plan misslyckats, och att hon nu var avslöjad, men hon skrattade bara, och sade att hennes planer redan var fullbordade och att ingen kunde hoppas fånga henne här på Tevildos ö. Hon verkade inte känna till att vi redan försonat bröderna hon sökt så split mellan, och det höll vi för oss själva – men jag kunde inte låta bli att undra om hon hade något annat motiv vi ännu inte sett resultaten av.

“– Vindhamn, sade hon sedan. Jag har hört ditt namn, om dina resor genom Midgårds länder … Vad är det du söker efter, och varför?

“– Om din verklige herre var så stark som ni påstår skulle du redan veta det, svarade jag. Eller vågar han kanske inte berätta för dig? Iriel fnös åt mig, och jag noterade att hon höll någonting i handen nervöst, krampaktig. Då kände jag också en kraft runt Iriel, men den fanns inte i henne själv, utan i det hon höll i handen, som jag nu såg var en sten.

“Ain trampade fram mot Iriel med utmanande ord, men hon uppfattade hans uppsåt och slängde igen dörren – men inte innan Ain hann få en fot emellan. Dörren pressades åter upp, och en tumultartad strid uppstod. Jag skrek åt Ain att krossa Iriels sten, men sedan fick jag och Faroth fullt upp med att försvara oss mot osynliga kattmonster. Utanför, i korridoren, förföljde mina vänner Iriel, och jag kunde höra hur hon använde sina svartkonster mot dem. Vi segrade efter en hård batalj, och Iriel flydde i form av en svart panter, lämnandes sin sten efter sig. Ain slog mot den, men den var för hård att påverkas. Samtidigt påkallade Nerdarin vår uppmärksamhet från grottöppningen – utanför var kultplatsen upplyst av eldar och packad med ett hundratal personer.

“Innan jag visste ordet av sprang mina kamrater ut och upp över kullen, och jag följde dem. Vi kunde ta oss till hamnen och stjäla en båt, och samtidigt förstöra de andra båtarna, men det var på håret, ty kattdyrkarna var oss hack i häl. Dock rodde vi snart ut i träsket igen, och ljudet från Tevildos ö avtog.”

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.