Nya Skuggan

Attacken på Minas Anghen
Spelmöte 1, 030302

Spelledare: Staffan?
Spelare: Nisse L, Nisse H, Petter, Fredrik, Axel ?

Gruppen samlas i Järndjupe, en by i norra änden av Morthonds dal. Någon blir överfallen efter att ha nämnt Vindhamns namn? Man tar sig upp i bergen på jakt efter en grupp rövare som bosatt sig i det gamla fortet Minas Anghen (ung. ”Långa synens torn”) och anfaller detta. I källaren hittar man något läskigt tempel till någon avgud, och en hemsk trollkarl (Gorhirric) uttalar vreda ord innan han försvinner. Sällskapet utgår dock med segern, och man beslutar att ta fortet som sin egen hemvist.

View
Branden i byn & Tok-Arwen
Krönika av Fredrik från spelmöte 2, 030313

Spelledare: Nisse L
Spelare: Petter, Axel, Jonas, Fredrik, Nisse H ?

Elennas berättelse:

Morgonen var långt gången när jag vaknade av att solen tittade in genom fönstret. Utan att tänka närmare på det hoppade rullade jag ur sängen – för att strax falla tillbaka ned. Smärtan skar i mig och jag mindes med ens nattens många händelser. Hur kunde jag vara så dum att jag som en annan hjälte ur sagorna kastade mig in i en strid som jag uppenbarligen inte… Dåraktigt!

En stund senare befann jag mig ute på gården. Mendacil, som förbundit mitt sår under natten tittade iakttog mig med skeptisk min och det var tydligt att han ansåg att jag borde ligga till sängs. Jag ignorerade honom på samma vis som jag ignorerade smärtan i bröstet. Från stallet kunde jag höra ljud av någon som rotade runt.

Snart var vi alla samlade. Under morgonen hade hoben Smilo anlänt tillsammans med Vindhamn. Smilo är enligt Vindhamn en av oss även om han aldrig säger vad exakt det innebär.

Efter lite mat beslutar vi oss för att bege oss ned till byn för att lämna Coerba och Sunil till byns vakt. Vindhamn verkade ett tag vara intresserad av att undersöka gårdsplanen innan vi gav oss av. Han tror att något döljs under gruset men vi beslutade att detta kunde vänta till senare. Om vi inte gav oss av nu skulle vi inte hinna ner innan mörkret. Mendacil, Nerdarin och dvärgen Ain beslutade sig att stanna kvar i fästet. Det vore olyckligt om de rövare som lyckades smita under natten kom tillbaka medan vi var borta och fästet stod tomt och dessutom hade de alla funnit intressanta göromål. Ain var i full färd med att laga fästets många skador och Mendacil verkade vilja undersöka Gorhirrics ”tempel” under mangårdsbyggnaden. Nerdarin hade fastnat i bibliotekets många skrifter.

Resan ned var händelselös utom att vi vid ett tillfälle var tvungen att låta Coerba besöka en buske. Aërwen, den skamlösa kvinnan, lät sig dock inte bekommas utan följde honom helt fräckt utan den minsta tvekan. Själv höll jag mig så långt borta som möjligt.

Väl i byn överlämnade vi våra fångar till den mycket förvånade vaktkapten Tarandor. Smilo jäste som en nygräddad bulle och verkade ta åt sig all ära trots att han egentligen inte gjort annat än att äta upp Aërwens matsäck på vägen ner till byn… På grund av att byn saknar ett vakthus beslutade sig kapten Tarandor för att omedelbart föra fångarna till staden. Med en höskrinda, lastad med proviant, och en stor tunna öl begav han sig samman med ett flertal bönder mot Erech för att överlämna de två fångarna till fursten.

Kvällen tillbringade vi på värdshusen Hackan och Spiran. Där satt jag samman med mina nyfunna kamrater efter både kvällsmat och efter att jag fått mitt sår omlagt av någon som jag misstänker är byns svinaherde (han behandlade mig i vart fall inte mycket mer varsamt än en gammal galt!) när plötsligt ett väldigt ståhej utbröt utanför.

En halvsmatt på andra sidan vattnet hade fattat eld och strax var stranden och den lilla färjan överfylld av bybor på väg över för att hjälpa med släckningsarbetet. Efter mycket tumult kom vi över och fann då en mycket uppbragd herr Rudo Bolger med fru Bäckagull och sonen Hampe. Ett tumultartat släckningsarbete tog vid: medan dess jag organiserade langningskedja från ån så kastade sig Vindhamn upp på min häst och satte av mot byns södra utkant med Aërwen i springandes efter. Smilo visade sitt mod genom att ta sig in i smatten genom ett fönster på baksidan av kullen. Efter flera minuter kom han tillbaka med (dockan) Maja i famnen vilket gjorde hobflickan alldeles till sig av glädje.

När elden tillsist var släckt vidtog ett allmänt firande och ett fat öl från Värdshuset bars ut för att släcka de församlades törst. Vindhamn och Aërwen ansatte nu familjen med frågor om hur branden uppstått. Efter påtryckningar berättade de att branden anlagts av tre storvuxna män som tvingat sig in i huset under andra middag. De var ute efter pengar och hotande att döda dem om de inte avslöjade vilka som var byns förmögnaste familjer och så ville de veta vilka som bodde ensamt och avsides. Skamset avslöjade fru Bäckagull Bolger att de skvallrat på sina grannar. De hade i första hand nämnt Gamla Gubben Långsyne, som varandes ganska rik och Tok-Arwen i skogsbrynet, som bor avsides och ensam. Efter att ha fått den informationen tände rövarna på smatten och lämnade sedan familjen fastbundna vid köksbordet. Hade inte sonen Hampe kommit inspringande strax efteråt hade de säkert dött i lågorna.
Nu var det bråttom om vi skulle hinna ikapp missdådarna. För att vinna tid delade vi oss i två grupper. Jag och Vindhamn begav oss till häst till gamle Långsynes gård i utkanten av byn medan Aërwen och Smilo gav sig av mot Tok-Arwens stuga. Gamle Långsyne mötte vid grinden och det stod snart klart för oss att där hade inga rövare varit. Vi gjorde så helt om och satte fart för att försöka hinna ifatt våra vänner.

Mörkret hade fallit när vi kom till Tok-Arwens stuga där den låg ensligt i kanten på en liten skog. Försiktigt satte vi av hästarna. Jag stannade på bågskotts avstånd medan Aërwen, Smilo och Vindhamn smög sig närmare. Vi hörde alla ljudet som kom från uthuset och lade oss i bakhåll i väntan på att person därinne skulle komma ut. Det gick kanske inte riktigt som vi tänkt oss men mannen segnade i vart fall ner med Aërwens svärd genom buken utan att ge alltför mycket ljud ifrån sig. Jag tyckte nog att Aërwen var onödigt kallsinnig i sin behandling av honom men påminde mig då om att han faktiskt lämnat familjen Bolger att dö när de tände på deras hem.

Från Tok-Arwens hus tyckte jag mig höra hur rövarna försökte övertyga den galna kvinnan om att de var hennes vänner utbygdsjägarna från Arnor och att de fanns rövare och onda män som smög omkring i trakten, så hon måste hemlighålla deras närvaro om någon kom och frågade efter dem. Efter en kort stund verkade Vindhamn och de andra som befann sig vid husväggen bestämt sig att de inte var lönt att vänta längre. Istället öppnade Vindhamn dörren och klev in med Aërwen i hälarna. Exakt vad som hände kunde jag inte se där jag stod men tumult hördes från huset och det var uppenbart att rövarna hade dragit vapen. Ett kort ögonblick tyckte jag också mig se ett ljus som snabbt lyste upp stugan för att sedan slockna igen. Jag gick närmare med bågen i handen och blev stående i dörren samman med Smilo som hade stenar i händerna. Efter en kort strid verkade rövarna ge upp när plötsligt Tok-Arwen höjde sin stekpanna och måttade ett slag mot Vindhamns bakhuvud (SLs anmärkning, givetvis ville hon testa Vindhamns påstående att han var Aragorn genom att se hur vaksam han var, ety Aragorn skulle aldrig låta sig träffas av en enkel stekpanna). Utan att tänka släppte jag iväg min pil och döm om min förvåning när den träffande stekpannan som istället för att träffa Vindhamn föll i golvet med ett fasligt oväsen.

Med ett öronbedövande tjut, ”Till mig! Till mig!” rusade Tok Arwen ut i natten och hela tiden som vi stannade kvar för att binda fångarna och göra oss redo för avfärd kunde vi höra hennes förbannelser från trädens skuggor där hon gav stridsorder till trupper bestående av träd och buskar. En stund senare begav vi oss av i riktning mot byn med våra två överlevande fångar i släptåg. Gissa om vakt kapten Tarandor blev förvånad när han ett par dagar senare återvände med förrättat ärende från Erech och fann att det var bara var att vända om med en ny omgång rövare på kärran. Givetvis så visade sig de tre rövarna vara desamma som undsluppit från fästet Minas Anghen vid första tillslaget. De hade flytt utan varken pengar eller byte ner i dalen i hopp om att finna ett gömställe i ett avsides liggande hus och därifrån i skydd av natten råna de rikare bönderna i trakten innan de flydde vidare söderut med pengar på fickan.
Innan Tarandor begav sig av lovade han mer eller mindre att vi skulle få behålla den del av bytet som inte någon kunde göra anspråk på, som belöning för vår insats. Han sade sig ha skrivit brev till furst Arador angående detta, men förväntade sig inget nekande svar då fursten är känd för att aldrig läsa de första breven i ett ärende. Fursten brukar säga att om något är viktigt så skriver folk igen. Om fästet och gruvan Minas Anghen vet varken han eller någon annan i byn och så får det vara åtminstone för en tid.

View
Spionen
Krönika av Staffan från spelmöte 3, 030403

Spelledare: Nisse L
Spelare: Staffan, Ådri ?

Fullmånen lyser över den lilla sänkan där den gamla stenpelaren står. Ristningarna skymtar bara svagt i det silverne månljuset. Varsamt söker sig en ensam vandrare fram längs den smala stigen som leder ner mot den uråldriga kultplatsen. Han lägger ett knippe örter vid pelarens fot. Därefter står han tyst en stund. Kanske är det vördnad för en kraft bortglömd av de flesta. Kanske är det bara osäkerhet. Sedan börjar han tala.
”Jag var nära att döda en man i natt. Det borde inte störa mig. Jag har dödat många, även om det var länge sedan nu. Ändå känns det som om det var något viktigt som hände i natt. Jag var nära att döda en man, men jag valde att låta bli.

Han kom till tornet där vi bor, Minas Anghen, häromdagen. En besynnerlig medelålders man som kallade sig Erbon. Han sade sig vara inspektör och eftersom vi anat, eller kanske fruktat, att någon som han skulle komma från fursten så släppte vi in honom. Den unga Elenna försökte linda honom kring sina fingrar, men lyckades inte lika väl som hon brukar. Vi andra försökte väl mest lugna den gode Erbon och sprida rökridåer kring vårt syfte här i bergen. Utom Smilo Galthus förstås. När inte vi andra höll fast honom pladdrade den godhjärtade lille hoben på om svartkonstnärer, siarspöken, dvärgskatter och den mystiske vandraren Vindhamn.

Nog anade vi att Erbon kunde ställa till med problem, men av vilken art och vad vi skulle göra åt det var mer oklart. Särskilt förvirrat blev det väl av att alla tycktes ha sin egen plan om vad som borde göras med honom. Lögner lindades om varandra och till sist fann vi ingen bättre råd än att servera kvällsvard. Alla drog sig tillbaka för natten och förhoppningen var väl att problemen skulle synas klarare i dagsljus.

Om natten vaknade dock Smilo, som sov på det lilla köksloftet ovanför ugnen. Han hörde gnisslet när någon öppnade luckan ner till källaren. Snabbt varskodde han oss andra. Naturligtvis hade Erbon lämnat sitt nattkvarter, så vi följde efter honom ner i källaren. Där hade han tydligen hunnit snoka omkring en del, men när vi kom ner försökte han fly genom lönngången ner mot gruvorna. Dock togs han snabbt till fånga.

Nu försökte Erbon dra en historia om att Vindhamn skickat hit honom, men vid det här laget hade vårt tålamod börjat tryta ordentligt. Inte trodde vi på hans lögner, i synnerhet eftersom han inte hade en aning om hur Vindhamn egentligen såg ut. Vi släpade upp honom till köket och band fast honom vid en stol. Här kände jag hur mitt blod började svalla i vrede mot denne förrädare och spion som försökt nästla sig in i vårt hem. Tillsammans försökte vi lirka, hota, skrämma och tvingar ur Erbon sanningen om vem han var och några gånger övervägde jag faktiskt, skam till sägandes, att ta till en glödgad spiselkrok.
Först när jag tvingat i honom en dekokt av Vargört och Frostkalla började han tala. Han var tydligen medlem av ett hemligt sällskap i trakten av Lebennin och hade skickats med bud till Gorhirric. I brevet berättades om att man, när månen var som mörkast, skulle använda den gamla sfären för att tala om viktiga ting. Brevet var förseglat med mörkt lack och ett sigill med två cirklar i varandra. Vad tecknet betydde visste inte Erbon. Ej heller kunde han förtälja mycket om sällskapet i sin hemstad.

Nu utbröt en diskussion kring vad som skulle bli spionen Erbons öde. Han kände ju nu till en hel del om våra hemligheter, inte minst Vindhamns namn och något om vårt gåtfulla uppdrag. Hur skulle vi kunna hindra att han spred dem vidare? Jag drog min dolk och gjorde mig redo att tysta spionen, en gång för alla. Det kändes rätt, men samtidigt så oerhört fel. Jag hejdade min hand. Sedan satte jag kniven i bordet framför Erbon. Han var blott en ynklig tjänare till någon annan, ett symptom på en sjukdom. Visst skulle vi kunna sitta här uppe i bergen och gömma oss. Varje ömklig spion som sändes hit skulle vi kunna slå ihjäl. Men hur stor skulle då skillnaden vara på oss och Coerbas rövarband som vi fördrivit härifrån?

Vi lät Erbon löpa. Vi band fast honom på hans gamla åsna och skickade iväg dem nerför stigen. Vad kommer han att säga sina uppdragsgivare? Inte vet jag. Inte heller kan jag säga vad konsekvenserna blir av vårt beslut. Jag vet dock att jag kunde ha dödat en man i natt, men jag valde att låta bli. Och det känns väldigt bra.”

Den högreste mannen vänder sig om och går tillbaka mot stigen. Några silvergrå hårstrån i hans skägg skimrar till i månljuset. På en av silverstjärnsbuskarna i slänten har blommorna precis börjat slå ut.

//(Not: Några dagar senare anlände Vindhamn till Minas Anghen. Han förde med sig den unge gondoranen Faroth.)//

View
Bankett i Sarn Erech
Krönika av Axel från spelmöte 4, 030415

Spelledare: Fredrik, Staffan
Spelare: Axel, Nisse L, Nisse H, Ådri

Personlig logg, Aërwen, f.d. marinsoldat ombord på Alachas, Dol Amroth.

2:a juni 200 4Å

Gryning: Bris NV, halvklart.

Ain rapporterar att arbetet i källaren framskridit och att det mörka altaret är sönderdelat och borttaget.

Mendacil har funnit en text i biblioteket som omnämner en kortare stig ner till staden än den som vi använt oss av.

Ain, Faroth och jag ger oss ut, letar efter, och finner stigen. Den kan utan större besvär sättas i användbart skick. Förutom att röja vägen från växter bör rep fästas i berget vid de brantare passagerna. För att underlätta färd i dunkelt ljus kan kalkstensbitar läggas ut. Ain känner till att kalkstensbrott i närheten.

Den nya stigen är uppskattningsvis 1/3 så lång (i tid) som den ordinarie vägen.

Middag: Svag bris NV, halvklart.

Jag, Ain och Faroth tar oss med hjälp av den nyfunna stigen ner till staden där Ain hämtar städ från sin morbror. Övriga stannar i fästet och fortsätter underhållsarbetet. I staden inhandlas också förnödenheter till fortet.

Kväll: Ingen förändring.

Vi återvänder. För att fira iordningställandet av fortet anordnas festligheter med de nya förnödenheterna.

Not: I brevet från Erbon skrivs att något skall hända vid, vad vi tror är, Erechs sten. Tidpunkten för denna händelse är när det är som mörkast. Det tolkar vi som midnatt den natten då månen inte syns. En sådan natt infaller om en vecka.

Not: Mendacil har haft en dröm. Jag vet inte riktigt hur den ska tolkas, så jag återger bara. I drömmen såg Mendacil båtar från floden i bergen. Vålnader och män i grått styrde båtarna. De seglar ner för floden, runt en sfär som vattnet forsar kring.

3:e juni 200 4Å

Gryning: Svaga byar N, molnigt.

Vi har bestämt oss för att ge oss ner till Erechs sten. Trots att vi tänkt starta på morgonen har det blivit mogen förmiddag innan vi kommer iväg.

Not: Om vi, i Vindhamns grupp, ska bo och arbeta tillsammans under en lång tid måste vi besluta om ansvarsområden, och framför allt organisera oss mer. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att gå upp när man ska och att komma iväg i tid!

Vi beger oss först ner till Järndjupe, för att därifrån ta vägen till Erech. När vi passerar den svarta stenstoden i dälden nära fortet ser vi att det sitter en krans med ganska färska blommor på den.

Väl nere i Järndjupe får en av Nerdarins faders kurirer tag i oss och meddelar Nerdarin att han är bjuden på födelsedagsfirande för furstens dotter.
Nerdarin ber Elenna och mig att gå som hans damer på festligheterna i Erech, vilket vi tackar ja till.

Middag: Bris N, enstaka skurar.

Avfärd från Järndjupe ner Sarn Erech.

Kväll: Ingen förändring.

Vi slår läger för natten.

4:e juni 200 4Å

Gryning: Svag bris N, uppklarnande.

Fortsatt färd mot Sarn Erech. Vi kommer iväg för sent.

Not: Jag tror att Elenna (och kanske Nerdarin) behöver lära sig ett och annat om disciplin. Det är konstigt att hon inte kommer upp tidigt, om hon är den bondflicka hon utger sig för att vara.

Middag: Svag bris N, klart.

Fortsatt färd.

Not: Under färden kommer jag och Faroth att samtala med Ain om Gondors härskare, och konung Elessar. Ain uppvisar en skrämmande brist på respekt för styret i Gondor. Han slutar dock näbba emot när han förstår faran i att fortsätta.

Kväll: Ingen förändring.

Vi slår läger för natten.

5:e juni 200 4Å

Gryning: Svaga byar V, klart.

Fortsatt färd mot Sarn Erech.

Middag: Svaga byar NV, klart.

Vi kommer fram till Sarn Erech och letar med hjälp av en lokal pojke upp ett värdshus, ”Den Dansande Draken.” Skaffningen är prisvärd.

Tydligen har följen från Dol Amroth kommit till staden, för att fira furstessans födelsedag.

Kväll: Oklart väder.

Vi spenderar natten på ”Den Dansande Draken” efter att ha bevittnat något så underligt som ett organiserat krogslagsmål på tavernan bredvid.

Not: Ain verkar inte så van vid flickor. Vi får oss ett gott skratt när han blir förskräckt över kommentarerna han får från några mindre förfinade kvinnor när han och Faroth har gått ut för att kasta vattnen.

6:e juni 200 4Å

Gryning: Oklart väder.

Efter en sen uppstigning inhandlades behövligt materiel på marknaden. Bl.a. köptes rep för att iordningställa den korta stigen vid Minas Anghen. Andra verktyg till fortet inhandlades också.

Not: Nerdarin visar upp en viss dekadens när han tar varje tillfälle att spela. Jag hade nog inte trott att söner till furstar gjorde sånt, utan att mest förekom i lägre kretsar. Dock är det till hans fördel att han är en duktig spelare, nu när han ändå spelar.

Middag: Svag N, klart.

Vi färdas mot Erechs sten, på den stig som leder dit. Väl där ser vi en dyster plats, där vegetationen runt stenen är sparsam. De få växter som har försökt växa där är små och ser ut att ha fått kämpa för att leva. Området ger oss en olustig känsla.

Stenen är ca 5 meter i diameter och ser ut att vara skapad i samma material som Minas Tiriths yttre mur. Runt stenen verkar det också ligga rester efter små offer, t.ex. ben efter mindre djur.

Kväll: Ingen förändring.

Väl tillbaka i staden börjar vi göra oss i ordning för morgondagens tillställning. Elenna köper visst en klänning. Jag putsar mitt läderharnesk och Faroth slipar sina vapen.

7:e juni 200 4Å

Gryning: Stiltje, klart.

Sen uppstigning.

Vi beger oss upp till marknaden, på väg mot furstens residens, som faktiskt är en riktig fästning. Det verkar som om furstessans, Estéls, födelsedag är en ganska stor händelse i Sarn Erech. Fursten håller tal för befolkningen och bjuder på vin.

Not: Estél är furstens enda kvarvarande barn. Han har dock haft en son, Orodreth, som har varit försvunnen sedan pesten. Sonen talar man inte om. Dock har jag förstått, från rykten och information i Minas Anghens bibliotek, att Orodreth antagligen inte är död, utan bara försvunnen.

Middag: Bris NV, halvklart.

Aradan, Dol Amroths äldste son, anländer! Med honom följer även hans yngsta bror, Tirazôr. De tågar in under folkets jubel, och rider till upp till fästet.

Not: Till slut kanske jag kan få träffa Aradan personligen. Som kapten över Dol Amroths beridna styrkor, riddare av Echtelion och som omtyckt och kapabel kapten skulle det vara en stor ära. Det är egentligen inget fel på Tirazôr heller, men han är mer… förfinad. Sedan har han dragit sig tillbaka mer från rampljuset sedan han träffade Iriel, som inte är av ädelt blod.

Även vi börjar ge oss mot fästet, för att presentera oss för fursten. Hela sällskapet följer med. Jag och Elenna som Nerdarins damer, och resten av som tjänare. Mendacil, som har sin dotter, och andra kontakter, i staden ser till att skaffa utrustning så att vi kan se ut som ett tillräckligt organiserat följe.

Nerdarin, jag och Elenna får rum i östra tornet, på 3:e våningen.

Vi installerar oss i rummet, medan de andra får något mindre fina bostäder.

Kväll: Ingen förändring.

Jag och Elenna blir uppvisade för Nerdarins mor. Hon blir genast förtjust i Elenna.

Not: Jag undrar om hon skulle vara så underskön efter 8 år på havet.

Tillställningen sätter igång och alla bjudna följen tågar in i rangordning. Det hela är formellt och tämligen stramt.

Ain verkar ha fått för sig något och snokar runt på ett tämligen egendomligt vis.

Plötsligt hörs ett skrik från någon våning över festsalen. Vi försöker springa mot skrikets källa, blir omsprungna av furst Arador, och kommer in i ett rum på 3:e våningen. Vid väggen står Estél och skriker. I sängen ligger furstens fru blodig. Plötsligt slängs Arador upp mot väggen. Han har blivit attackerad av något fasansfullt. Något vi inte riktigt kan se ordentligt. Faroth lyckas dock försvara fursten och slå angriparen.

Medan jag och Faroth står framför furstens hopfallna kropp och försvarar honom kommer Tirazôr och Mendacil in och försöker börjar se om hans skador.
Angriparen verkar ha gett sig av, så Faroth och jag försöker följa dess spår av blod, som vi dock tappar ute på muren. Dock lägger jag märke till något som ligger i vallgraven under muren. Det visar sig vara en dolk med ett egendomligt märke. Kanske ett kattöga.

Vi avslutar jakten och ger oss upp för att vaka över fursten, vilket vi turas om att göra över natten.

Not: Tydligen har Ain snokat runt i borgen och misstänker Tirazôrs kvinna, Iriel, för att ligga bakom mordet på furst Aradors fru (som också är Dol Amroths syster).

View
Den inspärrade systern
Spelmöte 5, 030421

Spelledare: Fredrik
Spelare: Jonas, Nisse L, Staffan, Nisse H, ?

Det visar sig att fursten ansatts av en dödlig åkomma som långsamt försvagar honom. Nerdarin har tagit sig upp till Erechs sten och spionerat på otäcka individer som talade mörkt språk. Ain misstänker Iriel ännu mer. Gruppen genomsöker borgen och hittar en mystisk spegel, som Mendacil genom att bränna vissa örter lyckas få att visa en utsikt över Belfalasbukten från Edhellond. Vi finner också en lönndörr i furstens arbetsrum, som leder nedåt. Där nere hittar vi, inspärrad i en cell, furstens egen syster Aranwen som varit försvunnen sedan pesten. (Detta föregicks av ett antal underliga drömmar, bland annat från Nerdarin.) Det visar sig att systern varit inspärrad för att hon vägrade ge Arador fursteregalierna. Tanken var att de båda skulle styra Morthond tillsammans (med systern som rådgivare), men det vägrade Arador acceptera. Hon och Mendacil verkar rörda, möjligen fanns där en romans mellan dem förut. Vi blir visade till den hemliga skattkammaren, där vi blir tilldelade diverse gåvor av olika art, men främst får Nerdarin Morthonds fursteregalier att förvara till den tid då Estél blir gammal nog. Aradors syster ger sig sedan av.

View
De odöda dvärgarna
Krönika av Jonas från spelmöte 6, 030501

Spelledare: Fredrik, Staffan
Spelare: Nisse H, Jonas, Axel, Ådri, Nisse L, Petter

Detta har hänt: Furst Arador av Morthond är dödligt sårad efter en mystisk attack som lämnade hans fru död och hans dotter Estél stum. Vår grupp av modiga äventyrare har förgäves letat efter förövarna, utan övertygande bevis. Däremot uppdagades i förra avsnittet hur Fursten i hemlighet hållit sin egen syster Aranwen fängslad i många år för att hon inte gett honom tillgång till furstekronan.

Eftersom furstens tillstånd fortfarande är mycket allvarligt samlar sergeant Imlach de närvarande ädlingarna till biblioteket för ett möte kl 12. Närvarande är Nerdarin; hans far Furst Borodrin av Ringló dal; Ormengil, präst av Tysta vägen; dvärgarnas ambassadör Thalin; samt fursten av Dol Amroths äldste son Aradan och den yngste sonen Tirazôr. Diskussionen rör givetvis arvsföljden—ska Estél ärva, och var är furstens försvunne son Orodreth? Prästen Ormengil anser att hans kyrka, som furst Arador gav stora bidrag till, bör ta en aktiv roll i Estéls förmyndarskap. Nerdarin debatterar emot, och anser att bara personer av ädel börd kan placeras som förmyndare. Tirazôr föreslår att kanske ett råd skall sköta styret, bestående av Dol Amroth, Ringló dal och Tysta vägen. Aradan säger dock att Dol Amroth inte har möjlighet att ge sådan hjälp i dagsläget. Nerdarin motsätter sig: bör inte Dol Amroth inse vikten i detta och ge en av sina furstesöner? Aradan tycker det är ett bra förslag, och reser för att fråga sin far. Tirazôr är nu ställföreträdande furste, och han tackar Nerdarin för stödet.

Medan Nerdarin berättar händelserna för resten av gruppen dyker sergeant Imlach upp för att tala med oss. Ain anser dock sig ha blivit förolämpad och slår igen dörren i Imlachs ansikte. Istället anländer Tirazôr en stund senare – han berättar att Imlach sprider illvilliga rykten om gruppen, och att han ogillas av Erechs borgarskap. Men orsaken till att han kommit är att det finns en ryktbar helare i den närliggande byn Klipproten, en dunlänning vid namn Flond. Han är den ende som inte konsulterats rörande furstens sjukdom, och Tirazôr ber oss hämta honom.

Efter att Faroth och Ain hotat Imlach lite reser vi iväg med lejdebrev från fursten. På vägen undersöker vi Erechs sten, men kommer inte fram till någonting. Vi reser längs Vittra-ån, och ser marmortransporter från bergen. Halvvägs fram stannar vi vid värdshuset Konungens Vila, uppkallat av en ganska ful staty. Nerdarin låter sig bli uppassad som den ädling han är och passar på att spela av bönderna lite pengar (ädelt av honom). Mitt i natten väcks vi av underliga ljud, något Vindhamn beskriver som en bågsträng som släppts och andra säger var underliga röster, men det enda vi finner är ynglingen Darnel som försökte stjäla en brudpresent till sin syster. Vi hindrar honom och säger åt honom att göra en smörkniv istället. Nerdarin tror vi har bråttom, så vi sadlar upp och ger oss av innan gryningen.

När vi närmar oss Klipproten känner vi lukten av rök, och galopperar snabbt dit. Läkestugan står i brand, och byns vaktkapten Archel meddelar att Mäster Flond och två lärlingar sägs ha dött samt att en dvärg sägs ligga bakom. De skadade har burits till värdshuset Gyllene ön, som förestås av en herr Pharazon. Mäster Flond är så gott som död liksom en av hans lärjungar, medan den andre lärjungen, Jiord, fortfarande har en chans att överleva. Medan Vindhamn ser om honom letar Smilo i de rykande resterna av läkestugan, och finner ett blodigt fotspår och resterna av en gruvhammare. I samtal med kapten Archel framkommer det att någon mycket riktigt brutit sig in, dödat Mäster Flond och satt eld på läkestugan. Värdshusvärden säger sig ha sett en småväxt figur springa mot vadet när resten av bybefolkningen försökte rädda huset. Faroth och Smilo söker spår nere vid vadet. Ain konstaterar att hammaren är en speciell dvärghammare som används i vänster hand om man slåss med två hammare, som han själv. Eftersom mycket få, även bland dvärgar, slåss just med två hammare verkar det vara en konspiration mot Ain. Jiord vaknar och yrar om att han attackerats av en liten, luden skepnad med blänkande ögon och en stank som av död och blod, och att den slagit honom med två hammare, en i var hand. Smilo hittar en illaluktande bit mörkbrun, bränd ylle i vadet, och Faroth ser fotspår som liknar det blodiga i läkehuset på andra sidan vadet. Ain medger att han känner en grupp dvärgar som sägs bo i närheten – Dwildins ätt, som bott i området längre än några andra dvärgar. Vi bestämmer oss för att följa spåren.

Inte långt därefter träffar vi jägaren Borondil med tre bybor som också söker förövaren, men tappat spåret. Det framkommer dock att jägaren är en dvärgvän, som förtäckt ber Ain skynda sig i förväg till dvärgen Dwildins hemliga boning, ett hus längre upp för berget, medan han sinkar byborna så de inte gör något förhastat. Efter att ha följt spåren ett tag till hittar vi huset, som står tomt och verkar ha stått så i veckor. Blodspår syns i en av sängarna. En lucka i golvet leder ned i gruvgångar, som vi följer. Helt plötsligt attackerar en galen dvärg! Ain, som går först, blockerar andra från att slåss med dvärgen och försöker få den att lägga ned sitt vapen. Dvärgen attackerar, och Ain parerar och utbrister “Tredje hugget gör dig till min fiende!”, men det stoppar inte den tokiga dvärgen. En kort strid utbryter, och Faroth sätter sin kniv i dvärgens öga. Den nu döde dvärgen är dock helt iskall, och dess blod nästan levrat – den har inbrända runor över hela armarna, och dess ögon är ersatta av röda stenar med ristningar som liknar de från Gorhirrics altare i Minas Anghen, tecknen för Gobha, den bergsgud som i fordom dyrkades i området. I pannan har dvärgen en omvänd Aulë-runa, och det står klart att någon mörk rit har gjort denna dvärg till något slags vandöd dvärg-golem.

Inifrån berget hör vi slag av metall på metall, och Vindhamn får en känsla som han säger är som en bågsträng som spänns. Vi hastar vidare. Långt inne i berget ser vi en sal med hemska kolonner där en person i mörk kåpa just färdigställer ytterligare en vandöd dvärg, och ytterligare dvärglik ligger på bord omkring. Just som den mörke ska till att slå in den sista runan sätter Vindhamn en pil genom hans arm, och Ain attackerar så ursinnigt att figuren flyger bakåt, in i mörkret. Ain och Faroth förföljer, liksom Nerdarin som blir skadad av främlingens heta klinga innan den nedgörs och kroppen verkar upplösas! Bara gamla skelettbitar och stoft finns kvar. Det verkar som om figuren försökte göra samma sak som Gorhirric gjorde när han försvann, att döma av den påse med mystiskt pulver vi hittar – var det Gorhirrics skugga vi mötte, som väckt och besatt ett lik? Ains brylling, som liksom han slåss med två hammare, dyker upp. Med den mörke död är han lyft från kontrollen, och han stoppar sitt huvud i ett fyrfat för att ända denna förvridna form av liv han förbannats med. Han dör fri, med ett leende på läpparna.

Vi genomsöker gruvorna mer, och finner ett altare och en staty till Gobha/Aulë. Ain börjar arbeta som i trans med att rena helgedomen. En del skatter och andra underliga saker som mekaniska fåglar påträffas, och vi hittar gångar till två andra stugor, en med fler sängar och en utkikspost med kontor. Vi delar upp skatterna enligt dvärgisk tradition, och tar oss tillbaka till Klipproten. Jiord blir snart frisk nog att flyttas, och vi reser tillbaka mot Sarn Erech. På vägen går vi på Darnels systers bröllop, där Elenna ger bort lite dvärgsmycken och Nerdarin både talar och sjunger. Under resan diskuterar vi mycket om vad vi ska göra härnäst, men tar inga bestämda beslut.

Åter i Sarn Erech ser vi svarta vimplar på husen. Fursten stelnar långsamt, och Mendacil tror han högst har två veckor kvar. Men vad värre är: natten efter att vi andra rest mot Klipproten hörde Mendacil två röster som talade med varandra över vinden, som sade “-Låt dvärgen med hamrarna gå. Låt helaren falla. Låt de främja dem som går samma väg. -Mitt smide är ännu inte fullbordat. -Gör det. Nu!” Den ena rösten kom från staden. Mendacil och Aërwen tänkte undersöka, men då de gick blev fursten anfallen på nytt och såren återigen öppna …

View
Tävlingen i Järndjupe
Krönika av Nisse H från spelmöte 7, 030517

Spelledare: Nisse L
Spelare: Nisse H, Jonas, Axel, Ådri

Efter vår dessa äventyr fann vi det för gott att dela upp gruppen. Elenna och Mendacil stannade kvar i den morthondska fursteborgen medan Ain, Faroth, Aërwen, Vindhamn, jag själv samt Smilo begav oss hem till Minas Anghen. Jag deponerade Morthonds regalier (eller heter det princalier för ett furstendöme?) på ett säkert ställe i biblioteket och vi ordnade med att röja snabbvägen ned till byn. Denna var i användbart, men inte tipptoppskick då Smilo kom med besked om att märkligt folk intagit byn och utlovat kämpalekar med fint pris samt ära och hedersuppdrag. Detta väckte vår nyfikenhet och medan Ain jobbade vidare med vägen begav vi andra oss ned till byn.

Utanför Hackan & Spiran satt en man av ämbetsmannatyp med myndig (och lite stöddig) uppsyn samt två uppklädda gorillor av hamnsjåartyp, ovanligt fint rustade och beväpnade, uppenbarligen för att göra ett fint intryck på enkelt folk. Ämbetsmannen kallar sig Solman och kan berätta att en tävling skall begås, vilken består i tre delar. Först en jakttävling, därpå en kamp med slagvapen och slutligen ett hemlighetsfullt midnattstest. Det hela verkade mycket märkligt och hemlighetsfullt, vilket väckte vår nyfikenhet, vilken i sin tur tvingade Faroth, Aërwen, Vindhamn och mig att skriva upp oss för tävlingen. Den skarpögde Vindhamn upptäckte dock sedan vi skrivit på att vi tydligen signerat någon form av kontrakt. Nåväl, om detta skulle visa sig alltför obetänkt skulle vi säkert ha möjlighet att använda våra fribrev. Snart kom kapten Tarondor ut ur värdshuset, uppenbarligen köpt med löften om att äntligen få sitt garnisonshus. Då vi frågade runt lite upptäckte vi att historien om vad som skulle ske hade varit betydligt vildare tidigare på dagen, vilket avskräckt alla från att skriva på. Det skulle tydligen bara bli vi fyra som ställde upp. Vi hade dock ingen lust att puckla på varandra med blanka vapen varför vi gick till vagnmakaren och gjorde träsvärd åt oss, varefter vi tog in på Järnögat. Medan Faroth och Aërwen slog sig i slang med gruvarbetarna där och jag spelade med den som ville gick Vindhamn ut i skogen för att förbereda sig för jakttävlingen Då vi, sedan vi avlusat oss i floden, ägnade morgonen därpå till vapenträning meddelades det att jakttävlingen skulle ta sin början. Solman förklarade att ett infångat rödfärgat vildsvin skulle jagas och dödas genom skott i huvudet – ingen annanstans. Då vildsvinet släpptes behagade det dock inte bege sig längre än till närmaste trädgårdsland, vilket det vägrade lämna. Reglerna ändrades då till att vi skulle fånga första bästa bytesdjur – en tämligen stor liberalisering av de stränga tävlingsreglerna får man säga.

Faroth och Aërwen begav sig med stor iver iväg, Vindhamn tämligen ivrigt och jag helt lugnt. Denna min taktik visade sig vara alldeles utmärkt eftersom ett antal bönder nosade sig till möjligheten av några slantar om de erbjöd sig som drevkarlar. Detta mottog jag med glädje och vi begav oss på kaninjakt. Det tog inte så lång tid för mig att nedlägga en liten kanin och lugnt bege mig tillbaka med denna. Efter en tid kom Vindhamn med en vildsvinsgalt som han dock, att döma av hur han såg ut, haft visst besvär med. Den lilla krabaten hade nämligen inte haft någon större lust att dö utan strid. Efter ytterligare en ganska god stund kom Faroth och Aërwen med en hjortkalv som Faroth påstod sig ha nedlagt själv, ehuru det framstod som helt klart att de samarbetat. De kunde sedermera berätta att de först tänkt konkurrera med varandra, men då Faroth i ett försök att springa från Aërwen snubblat och tumlat rakt in i ett träd hade de båda funnit situationen så obetalbart komisk att de beslutat att samarbeta istället. På kvällen bjöd Solman folk på gratismat i form av våra nedlagda jaktbyten (dock mitt byte i något mindre grad än de övrigas), vilket fick vår värd på Järnögat att muttra mycket missnöjt. Vid våra diskussioner med Solman inför nästa dags tävlingsmoment framkom att denne ville se en kamp på liv och död, någonting som inte kunde komma på fråga. Vi ämnade kämpa med träsvärd eller inte alls. Morgonen därpå smörar Järnögats värdshusvärd oss, bland annat genom att servera Faroth ett öl som smakar gott. Vi begav oss dock mot kämparringen – en ungefär oktagonal hage av vagnsekrar. Den första striden, mellan Aërwen och mig gick tämligen fort. Vi hade bestämt att den som först fick in tre träffar hade vunnit, vilket den fagra valkyrian gjorde tämligen direkt. För att i viss mån ge Solman (och okultiverade delar av publiken) vad de ville ha använde jag min skådespelartalang att få striden att se våldsammare ut än den var – detta lyckades väl någorlunda. Nästa strid stod mellan Faroth och Vindhamn, vilka gör en mycket fin uppvisning som resulterar i att Vindhamn vinner. Så var det dags för final – Vindhamn mot Aërwen. Man fick dock en känsla av att Aërwen lät sig ryckas med lite väl mycket av sitt stridsleklynne och Vindhamn fick släpa sig ut ur ringen rejält gul och blå.

Medan Aërwens seger firas på Hackan & Spiran förberedde Solman den sista grenen i tävlingen vilken skulle utkämpas redan samma natt. Den lite väl våldsamma slagsida som tävlingen dittills fått för vindhamn fick denne att ledsna på tävlingen och han drog sig tillbaka för att “slicka sina sår”. Då midnatt närmade sig förklarade Solman den sista tävlingsgrenen för oss. Medan Smilos kusin satt och förde över silvermynt från en säck till en annan skulle vi stängas in i dennes källare (i vilken den på sin tid vansinniga Tulippa – ironiskt kallad “skön som få” – sades gå igen) samman med en mystisk svart låda som vi inte fick bära någon hand på. Han läste också upp det kontrakt som vi lurats att skriva på. vilket innehöll tystnadslöfte och lydnadsdito för ett kommande uppdrag som skulle ske inom två år från kontraktets upprättande (vilket var för ungefär ett år sedan) och belönas med legoknektarvode för den tid som uppdraget utförs. Bakom detta kunde man ana att Dol Amroths furstehus låg, i samarbete med något handelshus. Emedan jag som länsherreson inte kunde tänka mig att ställa upp på något lydnadslöfte till någon som jag inte vet vem det är krävde jag att få kontraktet upphävt vad mig anbelangade och mitt namn utplånat från detsamma så att ingen någonsin skulle kunna se att jag skrivit på. Solman förklarade att det inte var brukligt att upphäva kontrakt på detta viset, men jag kunde kontra med att det inte heller var brukligt att lura folk att skriva kontrakt, varefter han efterkom mitt önskemål.

Så blev de bara två som skulle genomgå det sista testet. Den som stannade kvar längst i källare skulle erhålla säcken med så mycket silver som Smilos kusin hunnit föra över till den andra säcken. Aërwen och Faroth gick in och Solman öppnade lådan, gick ut och stängde dörren – samt låste den. Det var inte vad som sagts dem. Jag började tycka att det verkade än mer mystiskt. Kunde de ha blivit instängda med någonting verkligt farligt? Det dröjde inte länge förrän man hörde skrik i panik därinifrån och tydliga försök från deras sida att hugga sönder dörren. För att rädda mina vänner från den fara som verkade lura därinne kastade jag mig förbi gorillorna och släppte ut dem. De störtade ut, men inget monster eller spöke kom efter. Det föreföll som att de stängts inne med skräcken själv. Solman verkade dock inte över sig misslynt över att testet tagit slut så fort och att jag hjälpt dem ut. De båda fick dela på hela säcken silver – inte bara det fåtal slantar som Smilos kusin hunnit föra över – och uppmanades att vara beredda på uppdraget framöver. Då Aërwen hämtat sig från den namnlösa skräck hon utsatts för gjorde hon ett försök att åsamka den som utsatt henne för denna största möjliga skada, vilket hon dock inte lyckades med. Morgonen därpå begav sig sällskapet iväg och vi upp till Minas Anghen samman med Smilo som tillbringat dessa två dagar tillsammans med släkten.

Detta nedtecknades av Morimil, skrivare hos länsherren av Ringló dal efter att han hört dennes ohängde son Nerdarin berätta vidare av sin berättelse om sina äventyr. Denna historia har dock tvättats ren från sådana detaljer som uppenbarligen varit rent skryt, emedan viljan har varit att någon över huvud taget ska tro på denna historia samt på ovidkommande detaljer som bara skulle störa den till äventyrs intresserade läsaren.

View
Grottorna under Minas Anghen
Spelmöte 8, 030523

Spelledare: Staffan
Spelare: Nisse L, Jonas, Fredrik, Petter ?

På Ains inrådan undersöker vi närmare grottorna under vårt fäste Minas Anghen. Vi finner djupa schakt, och längst in något som verkar vara en gammal helgedom åt Valar, som nu defilerats. Där finns även två dvärggravar. Vi hjälps åt att rena platsen, och Vindhamn ser och hör någonting konstigt. Elenna ser en lysande skepnad i schaktet. Vi planerar också vidare förbättringar av fästet, och för den skull hyr vi in hjälp i form av den gamle snickaren Theron från Järndjupe, som blir vår vaktmästare. Vi får också hjälp från fyra ungdomar – Vana, som Elenna tar som tjänsteflicka; tvillingpojkarna Cillaran och Calmacil, som blir Therons hjälpredor; samt den stumma Menerva, som har god hand med växter. Smilo ser återigen spöket efter tornets gamla sierska, som verkar visa på en passage i en bok i biblioteket som talar om en kattkult med rötter i Anduins delta. Vill hon visa att denna kult på något sätt var inblandat i attacken på Morthonds furste?

View
Begravningsresan
Spelmöte 9, 030603

Spelledare: Fredrik
Spelare: Nisse H, Petter, Ådri, Nisse L, Jonas ?

Vi nås av bud från Sarn Erech att begravningståget med furst Aradors kropp ska avgå strax, och att vi är bjudna på begravningen. Vi tar oss till Sarn Erech, där vi får vänta upp några dagar innan båtar avgår nedför Svartrotsfloden till Dol Amroth, där följet får utökning i form av furstefamiljen. Resan går vidare på större båtar, till Tolfalas, där furstefamiljen har sin krypta. Under allvarliga former läggs Arador till vila, men en oväntad gäst dyker upp – Orodreth, Aradors sedan länge försvunna bror. Han försvinner lika snabbt som han kom efter att ha växlat ord med sin syster Estél och sin barndomsvän Nerdarin. Strax därefter talar Estél för första gången sedan attacken.

View
Fullmåne över Belfalas
Spelmöte 10, 030625

Spelledare: Fredrik
Spelare: Nisse H, Jonas, Axel, Nisse L ?

Vid återresan till Dol Amroth debatterar vi huruvida vi ska lämna följet och istället ta oss till Ethir Anduin istället för att jaga kattkulten. Under kvällen lägger man till vid Belfalasuddens östra kust för att sätta upp läger. Under natten drömmer Nerdarin ännu en gång en dröm om svanar och katter, medan Vindhamn noterar att det åter är fullmåne, som då fursten av Morthond blev attackerad. Till slut bestämmer vi oss för att följa med till Dol Amroth för att undersöka furstens bibliotek. Väl i staden inkvarteras vi i dess fästning. På natten blir det uppståndelse, och efter en del krånglande får vi reda på att fursten av Dol Amroth mördats!

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.