Nya Skuggan

Härförarens krypta

Krönika av Jonas från spelmöte 20, 040107

Spelledare: Nisse L
Spelare: Nisse H, Jonas, Fredrik, Petter, Axel, Staffan

Med svärd och lykta i hand klev Vindhamn och Aërwen över den tjocka stendörren som bara ögonblick innan fallit till marken med en öronbedövande smäll, för att träda in genom den mörka dörrposten. Med dem följde deras vänner Nerdarin och Smilo, medan de andra stannade bakom.

Lyktans ljus föll över ett stort rum, så stort att ljuset inte nådde till den bortre ändan. Från dörren löpte två väggar i vinkel, och i dem båda fanns tre stora alkover i vilka skepnader skymtade. Just som de första tog ett steg inåt rummet hördes ett rassel, och de såg med skräck hur skepnader lösgjorde sig ur de bortersta alkoverna på var sida. Stora, rustningsprydda män med tvåhandssvärd, vars rörelser och skuggade anleten inte kunde dölja att de inte längre levde.

Smilo hoppade till, förskräckt, men hans nyfikenhet fick det bättre av honom och han började smyga längre in i rummet.

- Smilo, stanna! viskade Vindhamn, men Smilo fortsatte in.

- Men det är någonting här framme, svarade han. Aërwen stegade fram till Smilos sida. Medan de båda rörde sig in började de rustningsprydda vålnaderna gå längs med dem, diagonalt inåt rummet för att minska avståndet. Till slut stod de bara en meter ifrån Aërwen och Smilo på var sida, och man kunde urskilja deras anfrätta skallar bakom hjälmarna. Smilos lykta lyste upp en stor grav, och bortom den en avsats till vilken två trappor ledde, och mitt på avsatsen något runt, svart och glittrande.

Vindhamn och Nerdarin rörde sig inåt ett par meter, bara för att finna att två nya vålnader i rustning då hoppade ut ur sina alkover och började vandra längs med de båda kamraterna. De båda blickade bakåt, för att se ytterligare två vålnader i alkoverna närmast dörren, utrustade med vapen och en underlig järnstång. Halascar trädde över dörren, samman med Iorlach, som var synbart upphetsad.

- Detta kan vara platsen jag sökt, viskade han högt för sig själv, platsen där Morgoth Bauglirs banér ligger!

- Eller så är detta platsen där du grävt våra gravar, muttrade Halascar med svärdet draget. Bakom dem steg Mendacil och Elenna upp på den tjocka stendörren, och gjorde redo sina bågar.

Nu kunde inte Smilo hålla sig längre, utan tog det sista steget fram mot graven. Samtidigt tog de två vålnaderna vid hans och Aërwens sida det sista steget mot dem, och deras rostiga tvåhandssvärd föll. Gnistor lyste upp Aërwens ansikte när stål mötte stål, och hon såg vålnadernas ögon som avlägsna flammor av kall eld. Samtidigt som han duckade desperat skymtade Smilo det kalla ljuset från ytterligare en skepnad – en ondskefull ande som blickade ut över kryptan från sin grav. Den öppnade sin mun, och ut kom en fruktansvärd röst som talade ett bortglömt språk, men meningen var ändå klar hos alla som hörde:

- De är sju inne! Stäng dörren!

I detta ögonblick hoppade de sista två krigarna från fordom ut ur sina alkover, och rörde sig mot dörren. Vindhamn och Nerdarin rusade för att undsätta Halascar och Iorlach, som snart fann sig ansatta från var sin sida.

- Vi måste hålla dem från dörren! ropade Nerdarin.

Aërwen fann sig ensam mot två av de fruktansvärda krigarna. Hennes effektiva teknik med ett långsvärd och ett kortsvärd kunde med viss möda hålla dem båda stången, men hon tog svåra skador även som hon delade ut egna. Smilo hade börjat springa uppför trappan till avsatsen för att sen vad det var som glittrade, och fann där en jättelik gonggong av svärtad metall och ett slags rutmönster på ett barbariskt tecken. Samtidigt märkte han att han följts upp på avsatsen av de två vålnaderna från de mittersta alkoverna, och han letade desperat efter en flyktväg. Han hoppade ned på graven och ned till golvet, men märkte då att anden av den gamle härföraren nu sträckte sin arm mot Aërwen för att suga ut hennes livskraft.

- Aërwen, se upp! ropade han, men det var för sent. Anden skrattade elakt när en del av Aërwens styrka lämnade henne och livnärde andens onaturliga vilja.

Med svaga ben började hon retirera mot dörren, där striden var fortsatt hård. De båda vålnaderna med järnstängerna hade långsamt ryckt närmre dörren medan de slagit både Iorlach och Halascar blodiga. Vindhamns och Nerdarins attacker lämnade dem nästintill oberörda.

- Slå! hördes då Härförarens kummelgast ropa, och i nästa ögonblick fylldes kryptan med ett fruktansvärt dån. Det var den stora gonggongen som ljöd efter ett slag från vålnaderna på avsatsen, och dess oljud drabbade alla levande i kryptan som ett migränanfall. För sitt inre kunde de för ett ögonblick se en skrämmande vision av ett blodigt slagfält, och när de omskakade vaknade ur detta hade vålnaderna åter övertaget.

Mendacil och Elenna avfyrade pilar mot vålnaderna på avsatsen, som lystes upp av Smilos bortglömda lykta. Projektilerna hindrade dem tillfälligt, men snart föll nästa slag på gonggongen efter Härförarens order, och denna gång slog oljudet ännu värre. I oredan kunde de två vålnaderna vid porten haka i sina järnstänger i dörren och började lyfta den stängd. För att rädda sig undan att krossas kastade sig Elenna och Mendacil bakåt, och blev så utestängda ur kryptan.

- Vad är det som pågår därinne? frågade Ain dem båda.

- Stå inte bara där! skrek Elenna ursinnigt och med tårande ögon. Få upp dörren igen! Vi måste hjälpa dem!

- Ja, ja, muttrade Ain. Det går inte att skynda på hederligt hantverksarbete …

Innanför dörren började gruppen slutligen göra någon skada på vålnaderna, och den första av dem föll för Aërwens attacker, men inte utan att mycket blod spillts. Nu var goda råd dyra. Smilo pilade runt för att försöka komma åt att låsa upp dörren igen, och medan han försökte komma fram såg han hur kummelgasten sträckte sig efter Iorlach och Vindhamn för att suga ut deras livskraft.

- Vindhamn, se upp för gasten! ropade Smilo. I ögonblicket efter slog en korona av starkt bländande ljus ut från Vindhamns nu omisskännligt alviska form, ljus från Valinors två träd. Framför honom avtecknade sig en mörk skugga i ljuset.

- Vik hädan, vålnad! ropade han, och skar genom skuggan med sitt svärd. Gasten väste av ogillande, och steg bakåt ur ljusets närhet. Iorlach kunde inte sluta stirra på Vindhamn i förundran och religiös vördnad.

- Slå! ropade Härföraren, och gonggongens ljus var som ett fysiskt slag på sina åhörare, och synerna ännu värre. Ännu en vålnad föll, men Halascar segnade också ned. Det stod klart att ett slag till på detta helvetiska instrument kunde bli slutet för hjälteskaran. Smilo började akrobatiskt vrida om järnstängerna igen, medan Nerdarin, Aërwen och Vindhamn ansatte de sista två vålnaderna vid dörren. Slagen yrde genom luften, men slutligen föll dörren åter ned – och på utsidan lyckades alla men knapp marginal hoppa undan. Men ett fruktansvärt skrik kom från Iorlachs läppar – hans ben hade krossats av mottyngden på insidan av dörren.

Ännu ett dån ljöd, och Iorlach föll medvetslös. Aërwen segnade nära på ned också, men började stappla mot dörren medan hon vanmäktigt parerade vålnadernas mäktiga hugg. Hennes kortsvärd, som hon nyligen köpt av Sarn Erechs mästersmed Frerin, föll från hennes hand av ett kraftigt slag.

-Ut! Alla ut! ropade Nerdarin medan han och Vindhamn började släpa ut Halascars livlösa kropp. Smilo hade sprungit för länge sedan, och Mendacil hade hunnit bära ut Iorlachs kropp med Ains hjälp. Vindhamn maskerade åter sitt inre ljus medan han såg till att Aërwen kom ut med resten. Ännu ett dån hördes medan de sprang ut från korridorerna tillbaka till karavanens vagnar. Det sista dånet blev för mycket för Aërwen, som föll ihop, nära nog död.

Med ett avlägset dån hörde alla hur dörren återigen slöts om Härförarens krypta och Morgoths banér. Iorlach och Halascar var döda, och Aërwen vandrade på gränsen till dödsskuggans dal. Och ändå hade gruppen bara börjat färdas på Dödens stig…

Comments

JonasG

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.