Nya Skuggan

In på Dödens stig

Krönika av Jonas från spelmöte 19, 031221

Spelledare: Nisse L
Spelare: Nisse H, Jonas, Fredrik, Petter, Axel

Detta har hänt: Efter att ha avslöjat sin sanna identitet och gruppens syfte har Vindhamn meddelat att han måste resa till Tharbad för att söka finna ytterligare en av de Utvalda. Under tiden som gruppen förberedde sig för avresan anlände den karavan vi tidigare sett i Sarn Erech till Järndjupe för att påbörja sin resa längs Dödens stig för att skapa en ny handelsrutt. Eftersom denna rutt, om den är möjlig, skulle korta av vår egen resa betydligt bestämde vi oss för att låta oss rekryteras till karavanen – Aërwen var som bekant redan bunden av sitt avtal att följa med. Dock började karavanens ledning få kalla fötter, och det krävdes viss list från oss för att få hjulen att rulla. Under resan upp mot berget Dwimorfell upptäckte vi en förföljare, som vi lurade i en fälla och tog tillfånga. Vi tog denne till lägret, men han vägrade berätta vem han var eller vad hans ärende var.

Det var en kylig morgon, och morgondimman lättade bara motvilligt från det läger som handelshuset Fyra flaggors karavan gjort vid foten av Svartrotsberget. En olustig känsla låg som en våt filt över sällskapet, och bland de inhyrda männen viskades det om att bryta sina avtal och resa tillbaka. Inte ens den utmärkta frukost som serverades av kocken Korfo, en hob från Laxeryd, kunde höja stämningen.

Ostopher, karavanens ledare och en lågättad adelsman av Belfalas, trampade över till den lilla grupp nyinhyrda som natten innan bevisat sitt värde genom att fånga en spion. Där var Nerdarin, den beryktade barden ur Ethrings ädla herreätt; Aërwen, den modiga marinsoldaten; Vindhamn, den skarpsynte jägaren; och Smilo, den nyfikne lille hoben. Där var också Elenna, den vackra jungfrun som bara dagen innan lurat karavanen att tro att hon var utsänd av handelshuset som kontrollant. (Även andra fanns där, som den lärde Mendacil, dvärgsmeden Ain och nordmannen Thurstan, men de befann sig på vaktpass.)

- Så, sade Ostopher, det var ett gott jobb ni utförde igår, med att fånga den där smygaren, och så. Men nu återstår ju vad vi skall göra åt honom.

Nu kom även Halascar, karavanens militära befäl, fram till gruppen, med den infångade mannen i ett fast grepp.

- Gynnaren här har inte sagt ett pip om sitt ärende, sade han med sin skrovliga röst. Jag har god lust att bara binda honom någonstans, men jag antar att vi måste överlämna honom till lagen.

En grupp soldater som lyssnat uttryckte att de kan tänka sig att eskortera fången till Dol Amroth. Nerdarin reste sig upp:

- Vilka ynkliga stackare ni är! Var finns ert mod? Er styrka? Er lojalitet? Ni skall snart träda in på den stig som skall göra er till hjältar! Är inte det någonting att ta tillförsikt i? Ingenting kan stoppa vår väg genom berget, inte ens denne spion! Mina vänner …

Nerdarins tal föll platt till marken. Någon soldat hördes muttra om var han kunde stoppa upp sin tillförsikt. Ostopher harklade sig.

- Nå, så, vi kan ju inte lämna honom, och vi har inte tid eller män att föra tillbaka honom, eller? Så vad ska vi göra?

- Vi håller uppsikt över honom, sade Aërwen. Eftersom vi fångade honom kan han vara vårt ansvar.

Ostopher nickade godkännande, och vände sedan blicken oroligt mot klyftan där Dödens stig började – nu fanns det ingen återvändo. Halascar nickade gillande mot Aërwen, och överlämnade fången.

Långsamt började så lägret packas ihop, och färden in i klyftan kunde börja. Höga klippväggar reste sig trettio meter uppåt, och på dem kunde de resande se märkliga ristningar gjorda för mycket länge sedan. Ostophers vän Calmuad, en man av bergsfolket som följt med på resan, berättade att vissa av slingorna fungerat som böner man följer med fingrarna. Andra är berättelser om Daen Coentis, det skickliga folket, och deras fantastiska hantverk – många slitna, men vissa fortfarande färgade eller förgyllda. Men ju längre in, desto mörkare sagor verkade väggarna berätta – historier om Erechs sten, altare med blodiga scener och profaniteter om Gondor. Calmuad hittade även en ristning som verkade spegla den saga han berättat dagen innan:

- Se, här är staven Gastbane, som hålls av mina förfäder i Ruils ätt. Här används den till att kontrollera andar för folkets goda. Och här är de män och kvinnor som den onda trollkvinnan lät dansa till döds, förbannade av staven.

Här avbröts han av rop som kom framifrån, och hela karavanen stelnade till. Ur klyftan kom två spejare springande – en av dem känd som Toma Tistelull av Bri, en av Halascars bästa män. Efter en kort överläggning meddelade Halascar att ett vrål hört framför oss, just bortom ett par stenstoder som av hans rediga män beskrivits som ”skräckinjagande”. Han beordrade så fram krigare i första ledet, och med dem gick givetvis Aërwen och Vindhamn.

Efter tio minuters vidare vandring i den trånga klyftan, med strömmen rinnande mot sällskapet i en fåra längs sidan, kom de fram till stenstoderna. Dessa var höga monoliter, en på var sida av klyftan, som var uthuggna ur de trettio meter höga bergssidorna och sedan fortsatte lika långt ovanför klyftans rand.

- Detta kan vara det som i sägner kallas för ingången eller porten till Dödens stig, sade Calmuad. Innanför portarna, under berget, finns de gamla begravningsrummen som sägs bevakas av stenstoder som kan komma till liv.

Ett vrål ekade plötsligt mellan ravinens väggar.

- Blåbjörn! utropade Nerdarin igenkännande.

Några av soldaterna skrattade lättat. En spaningsstyrka bestående av Nerdarin, Aërwen och Vindhamn skickades iväg för att se om det går att jaga iväg björnen. Det blev uppenbart att en uråldrig magi vilade över stenstoderna, ty det var endast med en viljeansträngning våra vänner orkade ta sig förbi dem. En kort promenad ledde dem till en liten sjö omgärdad av klippväggar dekorerade med ristningar och tecken, och där stod mycket riktigt en blåbjörn och dennes imponerande bensamling. Dock kunde de inte se någon väg vidare.

Eftersom det inte skulle gå att skrämma bort björnen bestämdes det att den skulle nedläggas, varför vännerna vände för att hämta förstärkning. De andra krigarna visade sig dock inte vara gjorda av särskilt starkt virke, för endast Halascar vågade ta sig förbi stenstoderna – övriga drabbades av bleknoshet och kallsvett bara de gick fram mot dem. Med Halascars hjälp dödades den vildsinta björnen, även om chefen fick ta emot några hårda slag.

I lunchlägret hade köpmännen börjat viska sinsemellan om att resa tillbaka. Elenna, och med viss oro även Ostopher, tyckte att det var oacceptabelt, men de andra köpmännen stod på sig.

- I sådana fall måste avtalet skrivas om, sade Elenna. Om bara mitt och Ostophers handelshus hjälper till för att göra denna expedition lyckad, är det inte mer än rimligt att vi får en större del av vinsten!

Trots en del muttrande gick de andra köpmännen till slut med på Elennas krav, och expeditionen splittrades. Med på färden vidare följde bara Vindhamns grupp, Ostopher, Halascar, Calmuad, Iorlach Infriaren av Tysta vägen, Korfo, sjömannen Moctallan och hantverkaren Borkull. Den lilla gruppen tog sig tillbaka till sjön för att försöka finna vägen vidare. Efter en del spaning fann så Smilo att en bit av väggen bortom en grund del av sjön gick att svänga runt en axel längs dess mitt. Under porten rann strömmen fram ur bergets djup.

Med en förvånansvärd lätthet svängde porten upp, och expeditionen fortsatte in i tystnaden, som lade sig tung över dem alla. En kort väg in fanns ett ovalt rum med fjorton alkover där förut statyer stått. En dörr ledde vidare till grottor som såg mer naturliga ut, och gruppen kom efter ytterligare en tid fram till ett sällsamt rum där den lilla bäcken delades i sju stycken mindre strömmar. En av dem fortsatte vidare i en större gång som också vägen verkade följa, men de andra försvann in i små klippskrevor. En svag sång tycktes eka i grottan, just bortom förnimmelse.

Halascar gav order om vila, och alla satte sig ned i grottan. För att få tiden att gå i mörkret under bergen började Nerdarin berätta en mustig skröna om de korkade fårfarmarna i Ringló dal, och alla skrattade hjärtligt. Sedan berättade Moctallan om varför han följt med på expeditionen:

- För tre år sedan dog min fru, och i sorgen sökte jag tröst i havet, sjöman som jag var. Jag spenderade mer och mer tid till havs, och gick längre från kusten än andra fiskare vågade. En dag råkade jag ut för en storm, och med nöd och näppe överlevde jag, hållandes hårt i en bit av masten. Men som jag låg där, hörde jag hur havet sjöng, hur havets röst viskade till mig och gav mig tröst och försorg. Jag svor då att aldrig mer gå iland, för att sången aldrig skulle tystna, och den eden höll jag till. Därefter levde jag hela mitt liv från båten, och jag sålde min fisk från båten.

- En dag kom en vis kvinna till mig, och hon berättade för mig att jag var sjötagen. Om jag inte bröt min ed skulle sången leda mig i fördärvet. Hon berättade för mig att endast om jag tog mig till ”rotens mörker”, ”under berget” vid ”dödens källa” skulle sången tystna. Så jag sålde min båt och tog anställning vid expeditionen. Och nu, i detta rum med sju strömmar, har sången slutligen tystnat.

Vandringen fortsatte, och den sista strömmen tog även den slut, uppslukad av de våta bergsväggarna.

- Nu börjar det spännande, säger Calmuad, märkbart upprymd. De gamla texterna säger att gravarna börjar efter vattnets slut.

- Ja, vi gör i sanning någonting historiskt, sade Iorlach. Tänk, vi är de första som passerar Dödens stig på 200 år!

- Vi har inte passerat än, sade Nerdarin syrligt.

- Nå, fortsatte Iorlach, någonstans här inne finns den gamle elake kungen Morgoth Bauglirs banér. Om jag finner det, kommer jag kunna bevisa kungarnas storartade bedrifter ända bak till Legendernas tid, då drakar och orcher vandrade i Midgård, kanske innan den förste kungen satte solen på sin himmel!

Vindhamn tog sig för pannan.

Smilo ropade framifrån stigen. Han hade hittat en gardin av glittrande salter och kalkavlagringar, och bortom den en gång in. Calmuad läste ristningarna på gardinen, och meddelade att gången ledde in i en grav. Iorlach ville genast att alla skulle gå in, och Smilo lyste inåt med sin lykta, men Nerdarin blev den som först tågade inåt. Väggarna var släta, med regelbundna dekorationer, reliefer av ansikten och inristade hederstitlar och klansnamn. Längre in, runt ett hörn, hittade Smilo ett skelett i oordning, några meter från en stor stendörr. Likets ägodelar var multnade och rostiga. En svärtad guldring satt på ett av fingrarna.

- Detta är en gammal skråmästarring, berättade Calmuad. De gavs bara till de bästa hantverkarna bland Daen Coentis, men när förmågan försvann blev det inga nya mästare, så vissa av ringarna började gå i arv istället.

- Den här mannens fötter har krossats, meddelade Mendacil efter att ha undersökt kroppen.
Smilo började oroligt leta efter fällor, men fann ingenting utom fyra konstiga hål i dörrens hörn.

- Det finns någonting här, sade Vindhamn med ögonen fokuserade på någonting innanför dörren. Någonting med en uppgift, som väntar…

- Hör ni också sången? frågade Aërwen.

Hon nynnade svagt en visa, och Moctallan nickade:

- Det låter som havets sång, som jag hörde så länge.

- Jag hör då inget, sade Smilo, och de andra nickade medhåll.

Vindhamn tittade på Aërwen med ett hemligt leende av förståelse.

- Det här är galenskap! utbrast Elenna. Vad gör vi här? Nu går vi!

Iorlach viskade någonting i Ostophers öra, och Ostopher höll upp handen:

- Stopp! Öppna dörren. Det är en order!

Vindhamn tog fram ett spjut, och petade med det på dörren från behörigt avstånd. Med en otrolig hastighet smällde den tjocka stendörren ned på marken, och Vindhamn och Aërwen hoppade tillbaka för att inte krossas av dess tyngd. Ett moln av damm virvlade upp i lampskenet, och ur mörkret vällde en instängd luft, som en nyvakens andedräkt.

- Någonting kommer, sade Vindhamn, och drog sitt svärd.

Comments

JonasG

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.