Nya Skuggan

Spionen

Krönika av Staffan från spelmöte 3, 030403

Spelledare: Nisse L
Spelare: Staffan, Ådri ?

Fullmånen lyser över den lilla sänkan där den gamla stenpelaren står. Ristningarna skymtar bara svagt i det silverne månljuset. Varsamt söker sig en ensam vandrare fram längs den smala stigen som leder ner mot den uråldriga kultplatsen. Han lägger ett knippe örter vid pelarens fot. Därefter står han tyst en stund. Kanske är det vördnad för en kraft bortglömd av de flesta. Kanske är det bara osäkerhet. Sedan börjar han tala.
”Jag var nära att döda en man i natt. Det borde inte störa mig. Jag har dödat många, även om det var länge sedan nu. Ändå känns det som om det var något viktigt som hände i natt. Jag var nära att döda en man, men jag valde att låta bli.

Han kom till tornet där vi bor, Minas Anghen, häromdagen. En besynnerlig medelålders man som kallade sig Erbon. Han sade sig vara inspektör och eftersom vi anat, eller kanske fruktat, att någon som han skulle komma från fursten så släppte vi in honom. Den unga Elenna försökte linda honom kring sina fingrar, men lyckades inte lika väl som hon brukar. Vi andra försökte väl mest lugna den gode Erbon och sprida rökridåer kring vårt syfte här i bergen. Utom Smilo Galthus förstås. När inte vi andra höll fast honom pladdrade den godhjärtade lille hoben på om svartkonstnärer, siarspöken, dvärgskatter och den mystiske vandraren Vindhamn.

Nog anade vi att Erbon kunde ställa till med problem, men av vilken art och vad vi skulle göra åt det var mer oklart. Särskilt förvirrat blev det väl av att alla tycktes ha sin egen plan om vad som borde göras med honom. Lögner lindades om varandra och till sist fann vi ingen bättre råd än att servera kvällsvard. Alla drog sig tillbaka för natten och förhoppningen var väl att problemen skulle synas klarare i dagsljus.

Om natten vaknade dock Smilo, som sov på det lilla köksloftet ovanför ugnen. Han hörde gnisslet när någon öppnade luckan ner till källaren. Snabbt varskodde han oss andra. Naturligtvis hade Erbon lämnat sitt nattkvarter, så vi följde efter honom ner i källaren. Där hade han tydligen hunnit snoka omkring en del, men när vi kom ner försökte han fly genom lönngången ner mot gruvorna. Dock togs han snabbt till fånga.

Nu försökte Erbon dra en historia om att Vindhamn skickat hit honom, men vid det här laget hade vårt tålamod börjat tryta ordentligt. Inte trodde vi på hans lögner, i synnerhet eftersom han inte hade en aning om hur Vindhamn egentligen såg ut. Vi släpade upp honom till köket och band fast honom vid en stol. Här kände jag hur mitt blod började svalla i vrede mot denne förrädare och spion som försökt nästla sig in i vårt hem. Tillsammans försökte vi lirka, hota, skrämma och tvingar ur Erbon sanningen om vem han var och några gånger övervägde jag faktiskt, skam till sägandes, att ta till en glödgad spiselkrok.
Först när jag tvingat i honom en dekokt av Vargört och Frostkalla började han tala. Han var tydligen medlem av ett hemligt sällskap i trakten av Lebennin och hade skickats med bud till Gorhirric. I brevet berättades om att man, när månen var som mörkast, skulle använda den gamla sfären för att tala om viktiga ting. Brevet var förseglat med mörkt lack och ett sigill med två cirklar i varandra. Vad tecknet betydde visste inte Erbon. Ej heller kunde han förtälja mycket om sällskapet i sin hemstad.

Nu utbröt en diskussion kring vad som skulle bli spionen Erbons öde. Han kände ju nu till en hel del om våra hemligheter, inte minst Vindhamns namn och något om vårt gåtfulla uppdrag. Hur skulle vi kunna hindra att han spred dem vidare? Jag drog min dolk och gjorde mig redo att tysta spionen, en gång för alla. Det kändes rätt, men samtidigt så oerhört fel. Jag hejdade min hand. Sedan satte jag kniven i bordet framför Erbon. Han var blott en ynklig tjänare till någon annan, ett symptom på en sjukdom. Visst skulle vi kunna sitta här uppe i bergen och gömma oss. Varje ömklig spion som sändes hit skulle vi kunna slå ihjäl. Men hur stor skulle då skillnaden vara på oss och Coerbas rövarband som vi fördrivit härifrån?

Vi lät Erbon löpa. Vi band fast honom på hans gamla åsna och skickade iväg dem nerför stigen. Vad kommer han att säga sina uppdragsgivare? Inte vet jag. Inte heller kan jag säga vad konsekvenserna blir av vårt beslut. Jag vet dock att jag kunde ha dödat en man i natt, men jag valde att låta bli. Och det känns väldigt bra.”

Den högreste mannen vänder sig om och går tillbaka mot stigen. Några silvergrå hårstrån i hans skägg skimrar till i månljuset. På en av silverstjärnsbuskarna i slänten har blommorna precis börjat slå ut.

//(Not: Några dagar senare anlände Vindhamn till Minas Anghen. Han förde med sig den unge gondoranen Faroth.)//

Comments

JonasG

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.