Nya Skuggan

Tävlingen i Järndjupe

Krönika av Nisse H från spelmöte 7, 030517

Spelledare: Nisse L
Spelare: Nisse H, Jonas, Axel, Ådri

Efter vår dessa äventyr fann vi det för gott att dela upp gruppen. Elenna och Mendacil stannade kvar i den morthondska fursteborgen medan Ain, Faroth, Aërwen, Vindhamn, jag själv samt Smilo begav oss hem till Minas Anghen. Jag deponerade Morthonds regalier (eller heter det princalier för ett furstendöme?) på ett säkert ställe i biblioteket och vi ordnade med att röja snabbvägen ned till byn. Denna var i användbart, men inte tipptoppskick då Smilo kom med besked om att märkligt folk intagit byn och utlovat kämpalekar med fint pris samt ära och hedersuppdrag. Detta väckte vår nyfikenhet och medan Ain jobbade vidare med vägen begav vi andra oss ned till byn.

Utanför Hackan & Spiran satt en man av ämbetsmannatyp med myndig (och lite stöddig) uppsyn samt två uppklädda gorillor av hamnsjåartyp, ovanligt fint rustade och beväpnade, uppenbarligen för att göra ett fint intryck på enkelt folk. Ämbetsmannen kallar sig Solman och kan berätta att en tävling skall begås, vilken består i tre delar. Först en jakttävling, därpå en kamp med slagvapen och slutligen ett hemlighetsfullt midnattstest. Det hela verkade mycket märkligt och hemlighetsfullt, vilket väckte vår nyfikenhet, vilken i sin tur tvingade Faroth, Aërwen, Vindhamn och mig att skriva upp oss för tävlingen. Den skarpögde Vindhamn upptäckte dock sedan vi skrivit på att vi tydligen signerat någon form av kontrakt. Nåväl, om detta skulle visa sig alltför obetänkt skulle vi säkert ha möjlighet att använda våra fribrev. Snart kom kapten Tarondor ut ur värdshuset, uppenbarligen köpt med löften om att äntligen få sitt garnisonshus. Då vi frågade runt lite upptäckte vi att historien om vad som skulle ske hade varit betydligt vildare tidigare på dagen, vilket avskräckt alla från att skriva på. Det skulle tydligen bara bli vi fyra som ställde upp. Vi hade dock ingen lust att puckla på varandra med blanka vapen varför vi gick till vagnmakaren och gjorde träsvärd åt oss, varefter vi tog in på Järnögat. Medan Faroth och Aërwen slog sig i slang med gruvarbetarna där och jag spelade med den som ville gick Vindhamn ut i skogen för att förbereda sig för jakttävlingen Då vi, sedan vi avlusat oss i floden, ägnade morgonen därpå till vapenträning meddelades det att jakttävlingen skulle ta sin början. Solman förklarade att ett infångat rödfärgat vildsvin skulle jagas och dödas genom skott i huvudet – ingen annanstans. Då vildsvinet släpptes behagade det dock inte bege sig längre än till närmaste trädgårdsland, vilket det vägrade lämna. Reglerna ändrades då till att vi skulle fånga första bästa bytesdjur – en tämligen stor liberalisering av de stränga tävlingsreglerna får man säga.

Faroth och Aërwen begav sig med stor iver iväg, Vindhamn tämligen ivrigt och jag helt lugnt. Denna min taktik visade sig vara alldeles utmärkt eftersom ett antal bönder nosade sig till möjligheten av några slantar om de erbjöd sig som drevkarlar. Detta mottog jag med glädje och vi begav oss på kaninjakt. Det tog inte så lång tid för mig att nedlägga en liten kanin och lugnt bege mig tillbaka med denna. Efter en tid kom Vindhamn med en vildsvinsgalt som han dock, att döma av hur han såg ut, haft visst besvär med. Den lilla krabaten hade nämligen inte haft någon större lust att dö utan strid. Efter ytterligare en ganska god stund kom Faroth och Aërwen med en hjortkalv som Faroth påstod sig ha nedlagt själv, ehuru det framstod som helt klart att de samarbetat. De kunde sedermera berätta att de först tänkt konkurrera med varandra, men då Faroth i ett försök att springa från Aërwen snubblat och tumlat rakt in i ett träd hade de båda funnit situationen så obetalbart komisk att de beslutat att samarbeta istället. På kvällen bjöd Solman folk på gratismat i form av våra nedlagda jaktbyten (dock mitt byte i något mindre grad än de övrigas), vilket fick vår värd på Järnögat att muttra mycket missnöjt. Vid våra diskussioner med Solman inför nästa dags tävlingsmoment framkom att denne ville se en kamp på liv och död, någonting som inte kunde komma på fråga. Vi ämnade kämpa med träsvärd eller inte alls. Morgonen därpå smörar Järnögats värdshusvärd oss, bland annat genom att servera Faroth ett öl som smakar gott. Vi begav oss dock mot kämparringen – en ungefär oktagonal hage av vagnsekrar. Den första striden, mellan Aërwen och mig gick tämligen fort. Vi hade bestämt att den som först fick in tre träffar hade vunnit, vilket den fagra valkyrian gjorde tämligen direkt. För att i viss mån ge Solman (och okultiverade delar av publiken) vad de ville ha använde jag min skådespelartalang att få striden att se våldsammare ut än den var – detta lyckades väl någorlunda. Nästa strid stod mellan Faroth och Vindhamn, vilka gör en mycket fin uppvisning som resulterar i att Vindhamn vinner. Så var det dags för final – Vindhamn mot Aërwen. Man fick dock en känsla av att Aërwen lät sig ryckas med lite väl mycket av sitt stridsleklynne och Vindhamn fick släpa sig ut ur ringen rejält gul och blå.

Medan Aërwens seger firas på Hackan & Spiran förberedde Solman den sista grenen i tävlingen vilken skulle utkämpas redan samma natt. Den lite väl våldsamma slagsida som tävlingen dittills fått för vindhamn fick denne att ledsna på tävlingen och han drog sig tillbaka för att “slicka sina sår”. Då midnatt närmade sig förklarade Solman den sista tävlingsgrenen för oss. Medan Smilos kusin satt och förde över silvermynt från en säck till en annan skulle vi stängas in i dennes källare (i vilken den på sin tid vansinniga Tulippa – ironiskt kallad “skön som få” – sades gå igen) samman med en mystisk svart låda som vi inte fick bära någon hand på. Han läste också upp det kontrakt som vi lurats att skriva på. vilket innehöll tystnadslöfte och lydnadsdito för ett kommande uppdrag som skulle ske inom två år från kontraktets upprättande (vilket var för ungefär ett år sedan) och belönas med legoknektarvode för den tid som uppdraget utförs. Bakom detta kunde man ana att Dol Amroths furstehus låg, i samarbete med något handelshus. Emedan jag som länsherreson inte kunde tänka mig att ställa upp på något lydnadslöfte till någon som jag inte vet vem det är krävde jag att få kontraktet upphävt vad mig anbelangade och mitt namn utplånat från detsamma så att ingen någonsin skulle kunna se att jag skrivit på. Solman förklarade att det inte var brukligt att upphäva kontrakt på detta viset, men jag kunde kontra med att det inte heller var brukligt att lura folk att skriva kontrakt, varefter han efterkom mitt önskemål.

Så blev de bara två som skulle genomgå det sista testet. Den som stannade kvar längst i källare skulle erhålla säcken med så mycket silver som Smilos kusin hunnit föra över till den andra säcken. Aërwen och Faroth gick in och Solman öppnade lådan, gick ut och stängde dörren – samt låste den. Det var inte vad som sagts dem. Jag började tycka att det verkade än mer mystiskt. Kunde de ha blivit instängda med någonting verkligt farligt? Det dröjde inte länge förrän man hörde skrik i panik därinifrån och tydliga försök från deras sida att hugga sönder dörren. För att rädda mina vänner från den fara som verkade lura därinne kastade jag mig förbi gorillorna och släppte ut dem. De störtade ut, men inget monster eller spöke kom efter. Det föreföll som att de stängts inne med skräcken själv. Solman verkade dock inte över sig misslynt över att testet tagit slut så fort och att jag hjälpt dem ut. De båda fick dela på hela säcken silver – inte bara det fåtal slantar som Smilos kusin hunnit föra över – och uppmanades att vara beredda på uppdraget framöver. Då Aërwen hämtat sig från den namnlösa skräck hon utsatts för gjorde hon ett försök att åsamka den som utsatt henne för denna största möjliga skada, vilket hon dock inte lyckades med. Morgonen därpå begav sig sällskapet iväg och vi upp till Minas Anghen samman med Smilo som tillbringat dessa två dagar tillsammans med släkten.

Detta nedtecknades av Morimil, skrivare hos länsherren av Ringló dal efter att han hört dennes ohängde son Nerdarin berätta vidare av sin berättelse om sina äventyr. Denna historia har dock tvättats ren från sådana detaljer som uppenbarligen varit rent skryt, emedan viljan har varit att någon över huvud taget ska tro på denna historia samt på ovidkommande detaljer som bara skulle störa den till äventyrs intresserade läsaren.

Comments

JonasG

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.