Nya Skuggan

En dödande skugga

Krönika av Jonas från spelmöte 21, 040122

Spelledare: Nisse L
Spelare: Petter, Jonas, Lars, Axel, Nisse H

Stämningen i gruppen var dyster och hjälplös. Den tappre kaptenen Halascar hade fallit i en meningslös jakt efter ett objekt av ren ondska. Gruppen hade fått betala ett högt pris för Iorlachs dårskap, och han själv hade också fått betala priset för detta med sitt liv. Nu satt de överlevande blodiga och hämtade andan utanför korridoren som ledde till den fruktansvärda kryptan.

- Kan vi inte gå? frågade Smilo. Det här stället ger mig kalla kårar!

- Vi har skadade vänner, Smilo, förklarade Mendacil lugnt. De kan inte flyttas innan blodet stillats.

I gruppen var Aërwen mest skadad, så pass att hon likblek svimmat på vägen ut ur kryptan. Nerdarin hade bara lätta skador, som Vindhamn nu såg över. Övriga verkade ha klarat sig från ytliga skador, även om flera såg ut att ha drabbats hårt av gonggongens avgrundsdån.

- Kanske bör vi vända om nu medan tid är, sade Ostopher, expeditionens ledare. Går vi nu kanske vi kan nå utgången innan mörkret fallit därute.

- Inte en chans, svarade Nerdarin. Och hur kan vi vända nu? Vi har skadade som måste vila snarast, vi har döda som måste sörjas för, och vi har vår heder och ära. Vänder vi nu har ondskan i denna plats besegrat oss!

- Detta är min väg, sade Vindhamn. Jag viker inte från den.

Moctallan och Borkull, expeditionens kvarvarande hantverkare, nickade överensstämmande. Elenna påtalade också för Ostopher det ekonomiskt osunda i att vända.

- Aërwen kommer leva, konstaterade Mendacil strax därefter. Hon har bara mindre skador, men hon verkar ha drabbats av en mörk trolldom som försvagat henne, vilket jag inte kan göra någonting åt. Med tur kommer styrkan åter när hon vilat mer.

- Jag vet, jag vet! sade Smilo. Det var den där läskiga gasten som liksom sträckte ut sina armar och som tog livet från henne!

Tveksamhet och tystnad föll över gruppen, men snart började man ordna med det praktiska för en fortsatt resa. Man bestämde att ta med sig de döda för att ge dem en begravning på andra sidan stigen, och band fast dem på vagnarna. Aërwen lastades upp, något tillkvicknad, och snart gick karavanen vidare.

Vindhamn tog täten för att hålla utkik, och efter inte alls lång tid kom han fram till en stor grottsal. Den var formad som en spricka som löpte vinkelrätt mot stigen, så stor att Vindhamn inte kunde se väggen i någon riktning. Bara tjugo steg framåt fanns dock en anlagd stenlabyrint av vita stenar och vit sand, och innanför den kunde han känna närvaron av ett antal andar – kanske sju stycken, som på långt avstånd.

- Var på er vakt, sade han till de andra när de närmade sig ingången till salen. Jag känner en närvaro i labyrinten.

Smilo, nyfiken som vanligt, gick fram mot labyrinten med sin lykta framför sig.

- Jag ser sex skuggor därinne, sade han, just bortom lyktans ljus. Men de ser ut att vara längre bort.

- Det kanske är dåligt med alla dessa osaliga andar, tyckte Ostopher oroligt. Så, kanske borde vi göra någonting åt dem?

- Jo, det vore nog bra, sade Calmuad, men jag ser inte hur. Kanske kan man göra någonting med staven Gastbane, som jag söker.

- Kunde inte stenen Kuilëondo kontrollera andar? viskade Aërwen till Vindhamn lite avsides. Jag tror Ain har den med sig – kanske kan vi använda den?

- Kanske, sade Vindhamn, men resultatet skulle säkerligen inte vara till vår fördel. Minns att om Ain har rätt om stenen så har den korrumperats av Ungoliant.

Samtidigt som detta diskuterades hade Smilo gått runt labyrinten och hittat en öppning i stenläggningen, och från den kom en mycket lockande doft:

- Saffransbullar! sade han högt för sig själv. När han hörde detta kom också Korfo, expeditionens hobiske kock, fram till labyrintens öppning:

- Nej, det är mormors inlagda ägg! sade han. Just där inne!

Både Smilo och Korfo hade börjat ta små steg mot labyrintens öppning när Aërwen fångade dem i kragen.

- Nej ni, dit ska vi inte! sade hon medan hon drog bort de små från labyrinten. Lämna nu den där saken ifred. Smilo, du kommer med mig och undersöker resten av salen.

Medan de båda vandrade bort med en lykta, Aërwen i synlig smärta, började resten av gruppen arbeta med att sätta upp skyltar och vägmarkeringar för att be framtida vandrare att lämna labyrinten ifred. Medan arbetet pågick fann Smilo och Aërwen ett gammalt altare i ett av grottans hörn, och inte långt från det en mängd skelett. Efter att Mendacil hade undersökt skeletten stod det klart att dessa människor offrats, och att de alla bar den sorts ringar Daen Coentis förärade sina hantverksmästare. Calmuad och Borkull, som inspekterade ringarna, kom fram till att man här offrade mästarna när folket förlorat sin skicklighet. När skyltarna satts upp vandrade expeditionen vidare, lämnandes allt som det var och utan att snärjas av labyrintens förföriska dofter.

Nu var hela gruppen mycket trött, och vid första bästa öppna yta i grottgången som kändes säker slog de ned sin packning, åt en mager middag, och lade sig för att vila. Elden glödde välkomnande, och oroliga vakter stirrade i skift ut i grottans mörker.

Uppenbarligen hade dagen innan varit mycket ansträngande, för alla i expeditionen sov länge i grottans mörker. Till och med Vindhamn, som sällan halvsov mer än ett par timmar varje natt som alver plägar göra, kände sig osedvanligt trött när han slutligen vaknade. Men vaknade gjorde han, och det till ett rop:

- Korfo! Korfo, vakna! Korfo? Hjälp! Det är något fel med Korfo!

Det var Smilo som stod böjd över Korfo och ropade så att alla andra vaknade. Mendacil rusade över, och insåg med en snabb blick att Korfo lämnat jordelivet. Han föste undan den känslige lille hoben för att ta en mer noggrann titt.

- Nog är han död alltid, sade den gamle umbariten. Men … det var konstigt … verkar nästan som om han förlorat en stor mängd blod. Men hur?

Blotta misstanken på mord fick de andra att stelna till, och börja se sig om misstänksamt. I soten ovanför en av de facklor som sattes upp över natten hittar de ett handavtryck, som måste ha lämnats av förövaren.

- Alla visar upp sina handflator! röt Vindhamn, och började inspektera, samtidigt som han skådade att Calmuad satt på huk en bit bort där han tvättade sina händer och sitt ansikte.

- Thurstan, håll fast Calmuad!

- Vad! skrek Calmuad när Thurstan tog honom i ett stadigt grepp. Jag är oskyldig!

Vindhamn granskade noga den lärde bergsmannen, och med sina alviska sinnen kunde han känna en underlig styrka i Calmuad, en styrka han inte känt förut.

- Här har vi det, sade Mendacil, som fortfarande var hukad över Korfos kropp. Hans tunga har blivit genomborrad av ett smalt, vasst objekt ganska långt in, och sedan har någon tuggat sönder tungans framspets och stulit hans blod den vägen.

En känsla av avsmak passerade över sällskapets ansikten. Aërwen fortsatte att hålla vakt mot yttre hot, men Thurstan ögnade snabbt på folks vapen för att se om någon hade ett vapen som passade på Mendacils beskrivning. Och mycket riktigt:

- Vad är detta, då? sade han och pekade på Calmuads smala dirk, och på ett par fläckar på dess skida. Färskt blod! konstaterade han efter att ha rört fläckarna.

- Nej! Jag säger ju att jag är oskyldig! ropade Calmuad, men Thurstan tog honom hårdhänt mot grottväggen och satte hans hand i handavtrycket i sotet. Calmuads hand passade perfekt.

- Borkull! sade Calmuad. Du kan gå i god för mig! Vi satt ju vaktpass tillsammans, berätta att jag är oskyldig!

- Jo, sade hantverkaren, inte hände det någonting på vårt pass inte. Men det är klart, jag kan ha slumrat till lite mot slutet …

- När jag väcktes av Calmuad såg jag att Borkull redan sov hårt, upplyste Nerdarin. Korfo låg stilla hela mitt pass, men han låg ju en bit från elden i en liten slänt, så jag hade ju inte perfekt översyn dit.

Thurstan hade redan gjort sin bedömning, och började surra Calmuad med rep. Vindhamn gick över till gårdagens fallna, Halascar och Iorlach, och såg där underliga spår av en närvaro kring deras lik. Bekymrad vinkade han till sig Smilo:

- Smilo, säg mig, kan du se eller känna någonting underligt med de här båda?

Smilo tittade, och hoppade till:

- Såg du!? Det var som en spöklik halo runt Halascars kropp, men sedan försvann den!

- Hm, sade Vindhamn tankfullt. Jag tror vi båda får hålla korpgluggarna extra öppna idag.

Expeditionen började röra sig igen efter att lägret brutits och Mendacil lastat upp Korfos kropp på vagnen med gruppens andra fallna. Färden vidare skedde i tystnad, endast upplyst av lyktornas flackande sken, och vandrarnas ben började kännas tyngre och tyngre. Plötsligt bröts grottornas tystnad av högljudda snarkningar från Ain, som somnat på kuskbocken till en av vagnarna. Försök gjordes att väcka den rödbrusige dvärgen, men förgäves.

- Vad är nu detta för trolldom, frågade Ostopher sömnigt. Har vi drabbats av fler förbannelser?

- Det kanske var någonting i maten, föreslog Aërwen.

- När du säger det så har jag också sovit ovanligt hårt inatt, sade Vindhamn. Många andra i sällskapet nickade medhåll.

- Ostopher, du använder ju ett sömnmedel, sade Calmuad, fortfarande bunden. Kanske någon har stulit av det?

En titt i Ostophers packning bekräftade misstanken – hela hans förråd av sömnmedel var slut. Dessutom luktade grytan som innehållit gårdagens stuvning och morgonens frukost omisskännligt av detta pulver.

- Vem har lagt mat i stuvningen! röt Nerdarin upprört. Jag menar sömnmedel! lade han till när han såg kamraternas oförstående blickar.

- Kanske Korfo, han gjorde ju gårdagens stuvning … började Smilo, men Nerdarin avbröt honom:

- Han var ju död när han vaknade! Em, vi vaknade.

Vindhamn och Aërwen utbytte blickar och undrade hur djupt Nerdarin kikat i vinlägeln under morgonen …

- Ja, Smilo, sade Thurstan, var det inte du som gjorde frukosten, som sedan Ain åt upp nästan ensam medan vi andra undersökte mordet?

- Det … kan jag inte påminna mig, sade Smilo, uppenbarligen konfunderad.

- Jag har också som … en lucka i mitt minne, sade Calmuad. Jag minns att jag tog min vaktpost, och att jag väckte Nerdarin, men däremellan är allt som borta. Ni måste tro mig! Jag svär att jag inte rörde Korfo!

En betänksam tystnad lade sig över gruppen i den trånga grottgången. Vad kunde det vara för förbannelse som drabbat dem här på Dödens stig? Mendacil bröt tystnaden med sina lugna ord:

- Jag tror jag kan ha något bland mina örter som kan pigga upp. Låt oss piggna till innan vi börjar kasta misstankar omkring oss igen.

Sagt och gjort så beredde han en illasmakande tinktur som efter några minuter började väcka liv i expeditionen igen – förutom Ain, som fortfarande snarkade högt. Snart började de röra på sig igen genom mörkret under Vita bergen.

Efter någon timmas färd nådde de en förgrening i vägen, där tre vägar fortsatte framåt åt olika håll. De tre förgreningarna hade alla utkarvade portöppningar gjorda i bergsmännens stil, och på dessa fanns runor som tecknade ord på deras språk. Calmuad togs fram för att översätta:

- Texterna lyder ”En väg ljuger” på porten till vänster, ”En annan väg är rätt” på mittenporten, och ”Denna väg är rätt” på den högra vägen. Jag tror att det är en gåta av den typen de gamla bergsmännen kallade ”logik”.

Diskussion utbröt i leden, men snart hade man kommit överens om att den vänstra vägen borde vara den korrekta, och började följaktligen vandra längs den. Men efter en halvtimmes färd nådde man ett hinder – en stor klyfta i berget utan passage över. Dock visade den sig ha varit överbryggad en gång i tiden med en numera ruttnad och fallen träbro, så man var säkra på att ha valt rätt väg ändå. Gruppens två hantverkare, Borkull och Moctallan, sattes i arbete för att bygga en provisorisk bro med medhavt virke.

Arbetet förflöt långsamt, och under tiden lagade Smilo lunch och resten av gruppen tog en välbehövlig vila. Några vakade över hantverkarna så att de inte skulle falla. Slutligen började bron bli klar, men vid arbetet verkar Moctallan tappa balansen, och skriker till! Aërwen, som återhämtat sig starkt från gårdagens möte med döden, reagerar blixtsnabbt och lyckas kasta sig framåt och fånga honom i sista sekunden. Med hjälp av den nyvakne Ain får hon upp Moctallan på bron igen.

Thurstan kliver ut på bron, och hugger tag i Borkull:

- Jag såg att du knuffade honom! Vad är det du sysslar med egentligen?!

- Hjälp! ropade Borkull förskräckt när Thurstan höll ut honom från bron över klyftan med en stark arm. Jag har inte gjort någonting!

Aërwen reste sig för att säga åt Thurstan att ta det lugnt när hon såg hans min förändras plötsligt, följt av Borkulls rop när han släpptes över klyftan! Med sina blixtsnabba reflexer kastade hon sig fram, och lyckades fånga även den andre hantverkaren. Några svordomar senare från Ain, och alla var säkra igen. Borkull blängde anklagande på Thurstan.

- Vindhamn, sade Smilo och ryckte i Vindhamns ärm, jag tyckte att jag såg den där halon igen. Den låg över Borkull efter den första incidenten, och sedan hoppade den till Thurstan just innan han släppte Borkull, men nu är den borta igen.

- Mina vänner, sade Vindhamn till de övriga, det verkar allt mer uppenbart att vi plågas av en ande som besätter oss och tar kontroll över våra kroppar. Jag kan se tecknen av att hälften av oss redan drabbats. Från detta nu kan vi inte blunda för möjligheten av vem som helst av oss kan vara besatt av en gast vars mål är att döda oss innan vi når ut från Dödens stig …

Comments

JonasG

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.