Historia över den fjärde åldern

Tvåhundra år har passerat sedan Ringens krig avgjordes och Aragorn kröntes till konung. Under dessa två århundraden har människan befäst detta som sin tidsålder, medan de andra raserna sakta börjat tyna.

Det långa kriget

Ringens krig innebar givetvis inte slutet för ondskan i Midgård, utan det innebar bara att den nu stöptes om i ny form, dock lyckligtvis försvagad. Även om Sauron själv förintats med ringen så fanns många av hans underhuggare, både stora och små, kvar för att plocka upp den proverbiala manteln. De främsta av de som återstod var i huvudsak människor som nu ville använda sig av den makt de förlänats av sin mörke mästare – personer som Saurons språkrör, Dol Guldurs borgsherre och dussintals andra.

Detta i kombination med grundandet av det nya återförenade konungariket Gondor och Arnor ledde till att Aragorn fann sig i fält under merparten av sina första decennier som härskare. Under de allra flesta av dessa härtåg fanns Éomer vid hans sida. De omedelbara problemen var styrkorna som fanns kvar efter Ringens krig, i huvudsak från söder och öster, där nya folk såg en chans där andra förlorat sin styrka. Orcherna fortsatte vara ett problem under korta tider, men försök till utrensningar gjordes i Mordors länder. Med Sauron borta tynade dock deras födslotal, och de försvann till största delen upp i bergen för att leva en undangömd tillvaro. Den sista gången Mordors orcher organiserades var under Språkröret, som mellan år 10 och 14 ansatte Gondor och Rohan med stora styrkor och ondskefulla intriger. Därefter spenderade kungaparet tid i Arnor för att en gång för alla ena folken under ett styre och påbörja återuppbyggnaden av detta sargade land.

En av de svåraste prövningarna var den invasion från Khand som vällde över Mordor och östra Gondor från år 20 till 25. Österlänningarnas snabba och små enheter undvek lätt de Gondoranska och Rohiriska trupperna för att kunna brandskatta stora delar av Lebennin, Ithilien och Anórien. Horden undvek ofta konfrontation, ty deras huvudsakliga mål var att röva och plundra, inte att erövra mark. Problemet förvärrades av ett mindre uppror bland lågadeln som kastade trupperna i förvirring. Till slut drevs horden från riket, men inte efter att stora skatter rövats bort från landet för alltid.

Efter en kort period av fred, då Aragorns och Arwens äldsta barn Eldarion och Aredhel föddes, kom så den slutgiltiga urladdning man väntat på – uppgörelsen mellan Gondor och Umbar. De svarta númenoranerna hade under lång tid samlat allierade från bortom öknen för att stärka sin armé, som svårt sargats av förlusterna under ringens krig, och var nu redo.

Kriget som följde var hårt och blodigt. På vissa sätt var det nästan värre än Ringens krig då det utkämpades över en så lång tid. Umbars utfall var häftigt och strategiskt – genom att förlita sig på sin överlägsenhet till havs intog man många viktiga kuststräckor och hamnar. Andrast, Anfalas, Harondor, Harithilien och Cardolan föll alla i fiendens händer, och det dröjde sex år innan Aragorn lyckats återta dessa landsändar och kunde börja föra kriget till Umbar. Under dessa sex år led Gondors folk svåra kval – svälten var utbredd, sjukdomar spreds som löpeldar, alla förlorade familjemedlemmar. Kvinnorna fick lov att ta över många traditionellt manliga roller då deras bröder, makar och söner dog. I de invaderade landsändarna blev många kollaboratörer och arbetade för Umbariterna, som trots allt inte var så annorlunda, eller inte så mycket att det var värt att svälta för. När Aragorn till sist tågade in i Umbar som en erövrare var det en seger med bitter eftersmak.

De välsignade åren och den frånvarande kungen

Efter dessa svåra tider kom, naturligt nog, en lång period av lycka och välstånd. De numer tre återförenade rikena samlades i glädje när kungaparets tredje dotter, Annael föddes, och hennes levnadsperiod framstår i efterhand som gyllene år. Städer återuppbyggdes, Arnor befolkades, fred och frihet rådde. Det var tid för nya framsteg, stor konst, sällsam magi, ädla hjältar och heroiska dåd. Det var en tid då det inte var sällsamt att se dvärgar och alver ströva i människornas värld och betrakta dess underverk.

Men givetvis tog den tiden slut. Strax efter sin tioårsdag insjuknade Annael i en sällsynt febersjukdom, och dog strax därefter. Med dess figurhuvud dött dog också landets gyllene era när dess regenter föll i en sorgeperiod. För Konung Aragorn själv varade denna period nästan trettio år, år som han till stor del spenderade på okänd ort, vandrande. Styrandet av riket överlät han på sin drottning Arwen och sin trogne rikshovmästare Faramir. Trots detta, eller kanske för detta, så växte folkets beundran av kungen bara mer och mer under denna period. Till och med i det ockuperade Umbar byttes misstro mot beundran av denne i alla avseenden episke gestalt. Det blev allt vanligare att folk från hela Gondor, och även från Arnor och Umbar, reste den långa vägen till rikets huvudstad för att visa sin lojalitet till konungen och riket. Den Tysta vägen, som stått på långsam frammarsch sedan Aragorn kröntes, tar de första små stegen från att vara en grupp lärda munkar till att bli ett prästerskap för folket när de talar om konungen inför dessa pilgrimer i de små ”kungshus” som byggts med donerade medel bland annat i Minas Tirith.

Efter Annaels död kom kungaparets äldsta dotter Aredhel att flytta permanent till Arnor, där hon hastigt gifte sig med den nyutnämnde ståthållaren av Arthedain. Ryktet gör gällande att detta skedde som en följd av en splitting inom kungafamiljen, orsakad av Annaels död. Att Aredhel aldrig har lämnat sitt Arnor sedan dess, med undantag för tiden kring Aragorns död, ger viss trovärdighet till ryktet. Med stor iver drev hon på Arnors återuppbyggnad, och hennes initiativ lade grunden för den annorlunda utveckling nordriket upplevt jämfört med övriga Arandor. Som ett exempel kan nämnas det orchkrig som utkämpades år 62/IV, då en armé tågade mot Arthedain från frusna hedarna, ledda av isdraken Frostfell. Med konungen borta blev det upp till Aredhel och Eldarion med allierade i Arnor att leda styrkorna till seger. Närvarande vid det avgörande slaget fanns även, på Aredhels önskan, en grupp munkar ur den Tysta vägen med vilka sägs ha lyst med skapelsens rena ljus och bländat ondskans odjur. Kavalleriet nedgjorde orcherna, och kronprinsens klinga drev draken på flykt. Denna incident ledde efteråt bland annat till en stor respekt bland Arnors folk för den Tysta vägen, och dess inflytande växte snabbt där.

Tidslinje

År (4Å) Händelse
1-25 Konsolideringsperiod. Konungarna Aragorn och Éomer drar med sina trupper land och rike runt och bekämpar de styrkor som vill hindra Gondor från att återuppstå.
3-7 Mordor pacificeras och gamla Gondoranska befästningar från början av tredje åldern börjar rensas ut och rustas upp för att återigen vaka över området. Nurn ges till de mänskliga slavar i området som försedde Saurons arméer med mat och dryck, de utropar ett självständigt kungadöme.
6 Sam Gamgi blir borgmästare av Mickelsklyft och Äldste av Fylke. Konung Aragorn utfärdar ediktet om Fylke. Sam fortsätter som borgmästare i sju omgångar, fram till år 54.
10-14 Språkrörets krig, där en av Saurons mäktigaste löjtnanter samlar orcher och svarta numenoraner under sig och för krig mot Gondor och Rohan.
10-20 Hober invandrar till Morthond.
11 Merry Vinbock blir herre av Bockrike.
13 Pippin blir Took och Than av Fylke. Konung Aragorn utser thanen, bocklandsherren och borgmästaren till permanenta ledamöter av Nordrikets råd.
15-18 Konung Aragorn i Arnor. Vistas vid Evendims sjö, börjar återuppbyggnaden av Arthedain och anlägger ett nytt kungligt palats (som kungafamiljen senare spenderar vartannat år i). Härtåg runtom Eriador, Minhiriath, Dunland.
20 Fursten av Morthond dör. Då båda hans söner föll vid Pelennor går titeln via en kvinnlig släkting till en medlem av Dol Amroths furstehus. (?)
20-25 Invasion från Khand ansätter Gondor och når ända in i Lebennin och Anórien, som brandskattas. Även Umbar drabbas, men lindrigt. Illvilliga rykten gör gällande att Dal köpt sig fria från invasionen. Nurn drabbas mycket hårt, och börjar avfolkas.
26-32 Första fredsperioden. Kronprins Eldarion och prinsessan Aredhel föds (30 resp 32).
32-40 Sista stora kriget. Konungarna Aragorn och Éomer drar i härnad mot Umbars styrkor och lägger en gång för alla Harad under Gondors domän. Prinsessan Arawen föds (39)
34 Furst Imrahil av Dol Amroth dör under ett sjöslag utanför Umbars kust.
41 Fastred av Grönholm och Elanor utses till fogdar av Västmark, som därmed officiellt blir en del av Fylke (samman med Bockrike).
42 – 52 De välsignade åren. Prinsessan Annael föds (42) och dör (52).
50 Konung Aragorn lånar ut förband till en dvärgisk aktion för att återta Moria. I utbyte skänker Kung Thorin III Stenhjälm ett par enorma mithrilportar, formade av dvärgahantverkare, att stå som Minas Tiriths huvudportar.
53 Prinsessan Aredhel gifter sig med Arthedains ståthållare.
55-80 Konung Aragorn på ständig vandring inkognito, återvänder endast periodvis och lämnar riket i händerna på drottning Arwen, rikshovmästare Faramir och i viss mån kronprins Eldarion och prinsessan Arawen.
61 Rosa Gamgi dör, och Sam seglar västerut. Elanor av Grönholm (född Gamgi) får den Röda boken.
62 Sista orchkriget i Arnor. Kronprins Eldarion och prinsessan Aredhel leder trupperna till seger. Den tysta vägens goda rykte i Arnor grundläggs.
63 Kung Éomer dör. Elfwine ny kung av Rohan. Herr Meriadoc Vinbock och Than Peregrin Took reser först till Rohan och sedan till Gondor, där de senare dör och begravs i Rath Dínen.
64 Kronprins Eldarion äktar Wilvarin (som då är 27).
82 Rikshovmästare Faramir dör. Hans son Boromir efterträder honom på hans post.
91 Dvalin dör, 340 år gammal.
92 Kronprinsessan Wilvarin dör barnlös efter en lång tids sjukdom.
99 Prinsessan Arawen gifter sig med Faramirs sonson.
100 Prinsessorna Ancalimë och Altariel föds
120 Konung Aragorn dör. Eldarion konung av Arandor. Legolas bygger ett grått skepp i Ithilien och seglar över havet med Gimli.
121 Drottning Arwen reser till Lórien för att dö. Prinsessan Altariel blir galen av sorg och Konung Eldarion överlämnar henne till den Tysta vägens vård.
144 Prinsessan Ancalimë enleveras av en Umbaritisk prins, som hon senare gifter sig med, med Konung Eldarions motvilliga medgivande.
172 En kopia av Västmarks Röda bok görs av Findegil, kungens skrivare. Boken innehåller även Bilbos översättningar av Silmarillion.
194 Pesten drabbar Morthond och närliggande län. Furst Tharondor dör, och hans son Arador blir ny furste.
199 Kronprins Eldarion rider ut ur Minas Tirith med sin vakt, på okänt uppdrag.
200 Nu!

Historia över den fjärde åldern

Nya Skuggan JonasG